”Livet säger Kom” heter den skiva Alma Emilsson gav ut i början av sommaren. Så därför träffas vi och pratar om livet, det som går medan vi tänker på annat men som är möjligt att fånga för den som verkligen vill.
Dagen efter den här intervjun ska Alma spela när hennes morfars syster Linnea överlämnas till den sista vilan. Hon blev gammal, 100 år, ett långt liv var färdiglevt.
– Det kommer att bli ett fint avslut, säger hon. Det är aldrig kul att spela på begravningar, däremot känns det meningsfullt. Det finns alltid så väldigt mycket kärlek i avskedet.
Hon titulerar sig kyrkomusiker. Kantor säger vissa, men för Alma innebär kyrkomusiker så mycket mer.
Särskilt innebär det närkontakt med just livet och döden, med tankar och tro och med kärleken, den motor som för oss alla framåt.
”Vi talar för lite om döden” säger många under de intervjuer jag genomför. Men ibland tänker jag att det vi snarare talar alldeles för lite om är kärlek.
Den här intervjun genomförs i ett samtalsrum i Visby domkyrka. Kanske är det Gotlands mäktigaste byggnad, så mycket ljus, så mycket luft, så mycket rymd oavsett tro och gudfruktighet. Det här har varit Almas arbetsplats sedan 2012.
Hejdeby i en annan tid. Alma, som då hette Hedlund, växte upp som mellanbarnet i en syskonskara om tre. Redan i barndomen visste hon att det var musiken som var hennes hjärtas verkliga hem.
– Jag har sjungit i kör sedan jag var tre, fyra år. Mamma och pappa lastade Folkabussen full med de ungar som fanns i grannskapet och så åkte vi till Terra Nova-kyrkan och sjöng.
Det är fina minnen, säger hon. En uppväxt i kyrkomiljö, men helt utan tvång och pekpinnar. Hon har själv fått hitta sin grund att stå på.
– För mig är kyrkan en kärleksfull mötesplats. Det är högt i tak och låga trösklar, ta bara regnbågsmässan här nyligen.
Jag frågar vem hon var när hon växte upp. Vem var den tio, femtonåriga Alma, hon som med tiden blivit trebarnsmor med man och hus och jobb och ansvar.
Ja, vem var hon?
Hon tänker sig inåt, bakåt, sitter tyst ett tag innan hon svarar.
– Jag älskade att sjunga och spela piano, älskade att uppträda, det var där jag vågade ta plats. Annars höll jag mig gärna i bakgrunden och tillhörde knappast de tuffaste i klassen.
När Alma gick i nian hittade hon sig själv. Hon skrattar åt sin brådmogna insikt, men så var det:
– Jag kommer ihåg att jag sade det hemma; ”nu har jag hittat mig själv”, haha. Jag hade varit på konfaläger på fastlandet under sommaren och verkligen hittat min tro. Det var min egen, inte bara något jag bara ärvt. Jag hade upplevt någonting på egen hand och som formats inom mig.
Aldrig har hon känt sig så stor och vuxen som då, den sommaren 1992. Och så är det kanske för de flesta av oss, vår självupplevda briljans peakar någonstans i gymnasieåren innan vi dag för dag resten av livet inser hur lite vi faktiskt vet.
– Jo, sedan går åren och man inser att man inte hade så mycket koll ändå. Man blir mer ödmjuk, allting är inte är så enkelt.
Hur då, menar du?
– Då var det svart eller vitt, man hade färdiga åsikter om allt, politik, tro, hur man ska vara och inte vara, rätt och fel, höger vänster. Med tiden inser man att det inte finns några enkla svar. Och på ett sätt finns det också en vila i det, att faktiskt inte veta allt!
Du behöver inte hänga på google, menar du!?
– Nej. Det finns ett lugn i att inte veta. Jag har en favoritrad av Tomas Tranströmer: ”Du blir aldrig färdig och det är som det skall”. Och som troende har jag blivit mer ödmjuk i min tro. Jag har inte svaren, det är okej, jag behöver inte vara tvärsäker.
I tonåren startade Alma sånggruppen Con Alma tillsammans med vännerna Liza Bengtsson och Anna Emilsson. Anna som numera heter Ander i efternamn och är romans- och renässanssångerska bosatt i Stockholm, Liza är i dag gymnasielärare på Gotland.
Nu ska vi, innan vi så småningom kommer till den där skivan i vilken hon förpackar sin längtan och sina tankar om små och stora frågor, tala om kärlek.
Alma är nämligen ett levande exempel på att kärleken ibland finns närmre än någon kan tro.
Hon hade efter gymnasiet utbildat sig till rytmikpedagog på Kungliga musikhögskolan och sedan arbetat några år som musiklärare i Stockholm men var hemma på sommarlov på ön, den där sommaren för snart elva år sedan nu.
Hon hade just ingenting för sig, tänkte lära sig vindsurfa för att ha någonting att göra under ledigheten.
– Så jag tog kontakt med Stefan som jag visste kunde vindsurfa och frågade om han inte kunde lära mig.
Stefan heter Emilsson i efternamn och har funnits i Almas bekantskapskrets sedan tonåren, som storebror till just nämnda Anna, renässansrösten.
...men så hände plötsligt något, bara Gud vet vad. Sommaren var inget vidare för surfare, vindstilla och regn, ändå upptäckte Alma att de gjorde allt för att få ses ändå.
Stefan var inte längre bara Annas storebror, han var så mycket, mycket mer. En egen person som fick Almas blod att rusa och hjärta att slå
Så Alma flyttade åter till sin älskade hemö efter tio år i Stockholm för att livet faktiskt sade, nej, ropade ”Kom!”.
De målade om i köket, rev ner väggen på en dag, de fann sin drömda skatt i ett hus i innerstaden med alla barn omkring sig.
”Det här är vårt hem, här vill jag bo, här kan vi drömma, här kan vi tro” sjunger Alma på skivan i sången ”Vårt hem”.
– Tänk så lite man vet om vad som kommer att hända, ler hon.
Jag har lyssnat på den sången säkert femtio gånger efter den här intervjun. I alla fall 23. Gör det du också, finns på Spotify. Märkvärdigt bra i sin relativa enkelhet.
Men nu har det hänt och händer. Livet. Åren har gått och plötsligt är hon 40, hon som nyss klev i Folkabussen för att åka till kören.
– Jag minns när mina föräldrar fyllde 40, det var så gammalt. Nu är jag där själv och det känns så bra. Jag är verkligen 40, jag känner mig inte som 25, som många säger.
Inte?
– Nej, jag har kommit hit. Jag säger vad jag tycker och tänker. Det här är jag! Och som sagt blir jag aldrig färdig och det är som det skall! Fast just nu är jag väldigt mycket mamma också, vilket gör det lite svårt att hinna med sig själv.
Vad skulle du vilja hinna?
– Det är så lätt att tappa bort allt det där som är så viktigt. Att vårda sina vänner, sitt äktenskap, skriva musik, allt det där kommer ofta i sista hand.
I somras gav Alma alltså ut skivan ”Livet säger Kom”, tolv egenskrivna sånger som hon burit med sig i många år. Tio, femton, kanske.
– Jag kom till Micke Lyander i Sandkvie-studion och det var som en oas, att äntligen kunna andas, att verkligen få hänge mig åt musiken. Då insåg jag hur jag ställt mig själv åt sidan sedan barnen kom, hur jag låtit den personen som inte är mamma att ta paus under de här åren.
De första sångerna kom till henne på en långresa i Sydamerika; Argentina, Chile, Peru, Bolivia. Behovet att formulera sig och ta vara på de toner som lösgjorde sig i hennes inre, det som bara växte sig starkare, fick henne att köpa en minigitarr på en marknad i Bolivia.
– Det var som att jag fick tid att tänka klart när jag lämnat vardagen!.
Tre år senare hände samma märkliga sak på ännu en sydamerikansk resa, ännu en liten gitarr fick införskaffas för att sångerna, melodierna, orden inte kunde vänta.
Redan i barndomen visste hon alltså att musiken var hennes hjärtas verkliga hem och tanken var nog att fortsätta inom skolan, men så dök tjänsten som kyrkomusiker upp.
– Och det var som att hitta hem, kanske var det ett måste att ta en omväg för att förstå att det är det här som är min väg, säger hon.
Och vägen, Almas väg, är just att vistas i sin tro, att leva nära musiken, människorna och kärleken. Hon möter ung och gammal i sitt yrke. Möter kärleken men också döden, den så ovissa, den obegripliga. Genom tårar syns regnbågen och även om smärtan kan vara svår är avskedet ofta vackert.
Hon berättar om sin mormor som gick bort för länge sedan nu, hur hon kunde vittna om ljuset i den där tunneln i en nära döden-upplevelse och hur hon motats tillbaka; ”Karin, det är inte din tid än”.
När det gäller just döden landar Alma i sin tro.
– Ingen kan säkert veta, men jag vill tro att det finns något annat och är trygg i det, det är mitt sätt att vila i ovissheten.
Hon blev 100 år, morfars syster Linnea. En varm och kärleksfull, varmt troende människa med ett långt, rikt liv bakom sig. Avskedet i Havdhems baptistkapell blev fint och ljust.
Alma spelade ”Soli gynnar hälle” och ”Arioso” av Bach när Linnea överlämnades till den andra sidan.