I grund och botten handlade det om att inte svika den lille grabb han en gång var. Därför kommer Emanuel Norrby in i landets alla vardagsrum på söndag kväll.
”Så ska det låta” är ett av SVT:s mest populära program. I tjugotvå säsonger har det roat publiken med glada upptåg och plötsliga infall och många artister har där visat sidor vi annars sällan sett.
Där är han nu, Emanuel, som en av pianisterna i den tjugotredje säsongen. Från Fröjel på Gotland till tv-rutan på bästa sändningstid, 20.00 på söndagskvällar i SVT.
Är du medveten om det? Att om ett par dagar kan ditt liv vara förändrat, plötsligt igenkänd av alla?
Jag frågar så när vi träffas, bland böckerna på Almedalsbiblioteket en ledig mellandag och Emanuel skrattar lätt åt frågan:
– Det där är dina ord...
Jo vars, men...
– ...ja, det är kanske sant, jag är van att verka i bakgrunden, nu går jag in i ett av de mest exponerade jobben jag haft, men vad det innebär...nej, jag vet inte. Det får vi se.
Det handlar om musik i den här intervjun, nästan uteslutande. För Emanuels tid på jorden, trettio år nu, har varit fylld av just toner. Från uppväxthemmet med musikrum intill pojkrummet ända fram till i dag då de stora jobben avlöser varandra.
Fröjel i en annan tid. Emanuel tar mig med dit, till det där just nämnda musikrummet i familjens villa. Där fanns alla tänkbara instrument, gitarrer, trummor, piano, tamburiner.
Där inne var lekfullheten rådande, där kastade sig de tre syskonen – Emanuel det mellersta av tre syskon – mellan rytmer och melodier.
Där skapade sig den uppväxande Emanuel ett eget universum av toner och det är i någon mening dit han återvänder genom ”Så ska det låta”. Till lusten, till de rätt skyddsnätbefriade infallen.
På sätt och vis är det en dröm han lever, genom de åtta avsnitt som spelades in i SVT:s studio 1 i oktober och november. Men trots det krävdes det mycket funderande innan han tackade ”ja” till att ersätta Karin Westerberg som lämnade sin plats vid flygeln efter förra säsongen.
– Jag har sett det där programmet sedan jag var liten, varje gång det sändes satt jag där och tittade. Då var det absolut en dröm att någon gång, på något sätt, få vara med.
Men, säger han, nu är han äldre, han har etablerat sig som musiker, det som en gång tedde sig omöjligt ligger nu inom räckhåll och...
–...man väger in så mycket i varje beslut; vad kommer det här att innebära? På vilket sätt hjälper det här sammanhanget mig framåt? Men till slut landade jag ändå i att jag bara måste göra det här. För den unge Emanuels skull. Det han så gärna ville göra...det är klart jag måste ta den chansen nu när den fanns.
I dag är Emanuel hemma och van i musikerbranschen, men det har varit slitiga år att nå dit. Och det är han, säger han, tacksam för.
– Det har byggt en arbetsmoral, det ser jag i dag. Jag började spela på dansfester när jag var tretton, fjorton år. Man spelade överallt på Gotland, bar förstärkare och instrument till långt in på natten...det skapar en grund att stå på.
Sedan tio år bor han i Stockholm. När den här intervjun görs är han hemma på ön för helgfirande, hektiska dagar med släkt och vänner och dessutom ett inhopp i ”HoHoLaLa”-orkestern på Wall of Sounds hemvändarkväll just före jul. För att det är så kul att lira med gamla polare.
Han har en fin relation till sin uppväxt-ö, säger han. Just nu är det en relation på distans, någon längtan tillbaka finns inte. Inte än. Stockholm är hans ”nu” men att någon gång återvända är, säger han, inte orimligt.
Vad har du med dig som person efter att ha vuxit upp på ön, tror du?
Han sitter tyst ett tag, funderar, säger så:
– Jag vet inte...det är tudelat. Jag är glad att jag vuxit upp här, det är tryggt, lugnt. Men samtidigt ser jag många nackdelar som gör att jag just nu inte är lockad av att bo på ön, det finns en slags inskränkthet och en tydlig ”vi-och-dom”-känsla...jag ligger snubblande nära floskler här känner jag...
...nej, fortsätt.
– Jo, att bilda ett ”vi” är samtidigt att bilda ett ”dom”, de som inte hör hit. Den avgränsning som det innebär att befinna sig på en ö är både på gott och ont, tycker jag. Det är mer anonymt i Stockholm men samtidigt mer öppet.
Det var, säger han, ingen självklarhet att han skulle bli musiker. Föräldrarna är lärare – pappa Hans-Åke är för övrigt tillträdande rektor på Kulturskolan och Emanuels förebild – och även Emanuel drog till en början åt lärarhållet, arbetade till och med inom skolvärlden ett par år i såväl Visby som Stockholm.
...men så började den ena spelningen efter den andra dyka upp, så efter sitt första Stockholmsår insåg han plötsligt att det faktiskt var musikant han var. Hur det nu hade gått till.
– Det blev en massa ströjobb, högt och lågt, utbildning den hårda vägen, helt enkelt. Jag valde tidigt bort att plugga musik just för att behålla lekfullheten i att spela.
Det där var 2009, fyra år senare kände han att han att han äntligen stod på något sånär fast musikalisk mark. Det var 2013 och Emanuel kontrakterades för sin första Diggiloo-turné, runt landet reste han med Jessica Andersson, Charlotte Perrelli och E-Type bland frontfigurerna. Ett riktigt jobb, ett sammanhang, ett erkännande, en uppgift.
Det blev fyra Diggiloo-turnéer, den senaste 2016 och sedan han etablerade sig i branschen har de stora sammanhangen har avlöst varandra.
Senast turné med Orup och hans hitkavalkad ”Viva La Pop”, just nu är han aktuell som kapellmästare i Danny Saucedos show ”Nu” på Hamburger börs, 18 nya spelningar är bokade med start i slutet av januari.
I den orkestern spelar han för övrigt med lillbrorsan, och basisten, Helmer.
...och inte minst har Emanuel tillsammans med Robin Waernquist etablerat ”Så mycket Burgsvik”, en attraktion som under sex somrar lockat publik och artister från när och fjärran till Sudret.
Vad det blir till sommaren vet han inte, än är ingenting bokat, kanske blir det rent av lite ledigt.
Låt oss här stanna upp för en stunds reflektion: Den en gång tioårige Emanuel, som slog på tv:n när ”Så ska det låta” fanns i tablån står nu med självklarhet på de stora scenerna.
Frågan är: reflekterar han någonsin själv?
Gör du det? Reflekterar över vart du faktiskt nått?
– Nja, säger han, jag är nog dålig på det. Ibland tänker jag att jag borde stanna upp och verkligen njuta. Men man är alltid så inne i sitt jobb...men visst, skitcoolt. Så borde man tänka. ”Skitcoolt!”.
Fast nog har de stunderna funnits när verkligheten fångat honom, som när han fått lira ”När vi gräver guld i USA” med Orup.
Fotbollsfantasten Emanuel Norrby (favoritlaget är Liverpool) var för liten för att ta till sig av VM-festen 1994 när Sverige tog brons och ett helt folk gick i spinn, men i efterhand har han sett tv-sportens VM-krönika ”en miljon gånger”...
– ...och dessutom körde vi låten på studentflaket, att då få lira den med just honom...mäktigt!
Inför en konsert, på Rondo i Göteborg, stack Orup in huvudet i Emanuels loge och berättade att Tommy Svensson, VM-lagets förbundskapten, satt i publiken och lanserade samtidigt sin idè.
Så, jodå, därför introducerade Emanuel Norrby från Fröjel ”Guld i USA”-låten genom att på scen läsa samma Karin Boye-dikt som förbundskaptenen läste för laget inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien; ”...visst finns det må och mening med vår färd, men det är vägen som gör mödan värd”.
Emanuel skrattar lätt åt minnet, säger det där ordet än en gång:
– Att det där faktiskt hände, ja, det var mäktigt.
Okej, vi sticker emellan med lite nörderi.
Låt du önskar du skrivit: Bowies ”Life on mars”.
Epok du velat uppleva: 50-talet, när rock’n’rollen var banbrytande.
Artist du skulle vilja spela tillsammans med: Ola Salo.
Din första inköpta skiva: Better Than Ezra med låten ”Good”, det var en singel, jag köpte den i Hemse för att den var billig.
Nämn en ”må bra”-låt: ”Ikaros” med norske artisten Inge Bremnes, den lyssnar jag på varje kväll.
Platta du alltid återvänder till: ”We are the Ark”, alla låtar var bra då, alla är fortfarande bra”.
Kom ut med din ”skämsskiva”: Skulle väl vara Spice Girl, kanske, men nej, jag skäms inte, de var bra.
Vem är din ”husgud”: Stevie Wonder, jag har till och med hans porträtt tatuerat på axeln. Han sprider en så otrolig glädje med sin musik.
...och då halkar vi åter in på den lust, lek och just glädje som finns inom musicerandet. Den att kasta sig ut i det okända och ändå, på något vis, hitta hem.
Precis som under ”Så ska det låta”-inspelningarna. Ett husband fullt av polare och en programledare (Sarah Dawn Finer) som han känner sedan länge...klart det blir magiskt.
– Att det här nu ska sändas...för mig är det sekundärt. Visst, det ska bli kul att se, men för mig hade det lika gärna kunnat stanna i minnet, det var en sådan magi i studion.
Magi, alltså!
– Ja. Programidén speglar hela mitt förhållningssätt till musiken. Det ska vara lite på uppstuds. Jag hade förväntat mig att det skulle vara roligt men det blev roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig, så att det var magi...nej, jag hittar inget annat ord.
I säsongens första avsnitt – vilket alltså sänds på söndag – bildar Emanuel Norrby lag med Lill-Babs och Bruno Mitsogiannis vilka ställs mot Shirley Clamp och Ralf Gyllenhammar med Marika Willstedt som lagledare.