När 70-talet var ungt sjöng Anita Hegerland ”Mitt sommarlov” rakt in i svenskarnas hjärtan. Nostalgifaktorn är hög när Magnus Ihreskog stämt träff med sin barndom.
Det finns ingen tid på året då framtiden är så oändlig som första dagen på barndomens sommarlov. Då står fönstren öppna, skolväskan ställs undan och frukosten får vänta till sent.
Mitt sommarlov, så jätteskönt mitt sommarlov ska bli, en förväntan lika allmängiltig som universell.
Även Anita Hegerland minns sina första sommarferier, trots att åren gått och uppväxten i norska Sandefjord knappast var som andra barns.
Men sommarloven, hon ler åt minnena. Det står ett skimmer om den tiden.
– När man var på stranden med kompisarna, när jag for ut och fiskade med min morbror och att få åka på ridläger, så härligt. Men det är klart, jag var en del på turné också.
Anita Hegerland slog igenom med dunder och brak 1970 då hon som nioåring framförde låten ”Mitt sommarlov” i tv-programmet ”Hylands hörna”. Rösten klar som en fjällbäck, knappt tre minuters omedelbar musikhistoria. Det var starten på en enastående karriär som lever gott än i dag. Nästa år firar hon 50 år i musiken.
Jag var lite förälskad i Anita Hegerland, det var alla grabbar i min ålder då, 1970. Så nyss och så länge sedan; The Beatles splittrades, ”Regnbågslandet” gick som julkalender och ”Honken” Holmquist var målvakt i Tre Kronor.
Jag var åtta, Anita var nio, jag såg henne på tv och fick av mamma och pappa den LP där hon med sin norska accent sjunger sånger på svenska.
”Jag ska måla hela världen lilla mamma”, ”Trollkarlen Lurifix” och förstås klenoden ”Mitt sommarlov”. Ingen som hör den kan låta bli att le åt ”jordgybbar och glass” och humlor som surrar kring i solens gass.
Som en fackla lyser den än i dag i en tid då samtalen till Bris ökar, den psykiska ohälsan bland unga likaså och när många inte ens under skolloven kommer undan sina mobbare på grund av de sociala medierna.
När jag träffar Anita Hegerland – i samband med hennes framträdande på nostalgigalan på Wisby strand förra helgen – är det också att stämma träff med min egen barndom.
Ett möte i vilka vi var och vilka vi blev, vi som båda sedan länge passerat livets zenit.
Den lille Magnus som samlade hockeybilder, gick i scouterna, som sprang över gatan på rasten och kollade på knullgummin i Nils Adamsson-automaten vilket öppnade en stor och ogripbar värld, en värld som annars började vid OK-macken och tog slut vid Mejeriet.
Vem var du då, i den åldern, Anita? Vem är den där lilla tjejen på skivsomslaget?
Hon skrattar, det gör hon gärna och ofta, sitt bubblande skratt:
– Vet du, jag var en vanlig jänte som tyckte om att sjunga, som älskade djur, vi hade både hundar och travhästar, och som drömde om att bli veterinär. Jag var som vem som helst.
Den där sanningen har dock sin modifikation, för som åttaåring upptäcktes hon på en talangjakt, fick möjlighet att spelade in singeln ”Mitt sommarlov” och sedan fanns ingen återvändo.
Hela Norge, hela Sverige vände sig mot lilla Sandefjord vid Oslofjordens mynning, precis som också jag gjorde i ett pojkrum i Småland.
– Nja, det är sant, uppväxten var väl lite speciell, medger hon. Men mamma och pappa såg till att det inte blev för stort och för mycket, att jag fick fem kronor i veckopeng och inte behandlades annorlunda än mina syskon.
Vilket inte var helt enkelt när framgångarna långt före tonåren tog henne ända ut i Europa och med lockelser från USA.
Vi ska komma till hur Anita reflekterar över livet som gått, om det glada och ljusa men också om mörkret som alltid väntar runt hörnet, men först ett drygt tioårigt språng från debuten och in i 1980-talet, för livet är ju inte bara barndom.
Jag loggar in på youtube och ser henne uppträda i cerise baddräkt och tidstypisk frisyr tillsammans med multiinstrumentalisten Mike Oldfield.
Där är hon, mitt i smöret.
– Ja, det var en fantastisk tid, säger hon.
Kärleken slog till i samband med en konsert i Drammen 1984. Anita var i 20-åren, i sex år varade sedan relationen med Mike Oldfield, privat och musikalisk, innehållande många låtar och konserter och dessutom två barn.
– Med honom fick jag sjunga det som passade mig. Hans musik var som en sagovärld, det var att komma hem!
Den nyss nämnda klippet kommer från tyska ”Peters popshow” som under 80-talet lockade världens toppartister, Tyskland som alltid varit ett av Anitas starkaste fästen.
– Vi var med tre gånger och fick dela scen med Whitney Houston, Tina Turner, Janet Jackson och alla möjliga, ja, det var helt fantastiskt.
...säger Anita och får det att låta som hon berättar vad hon åt till middag. Alldeles naturligt, inget skryt, inga höga hästar, det var så livet blev, bara. Hon hade gåvan i rösten och lät den ta henne ut i världen.
För mitt i all framgång var och är hon den vanliga Anita från Vestfold fylke i sydligaste Norge. Tjejen som nådde stjärnorna men som ändå stannade på jorden.
– Jag har alltid fått höra att jag är lätt att samarbeta med, det är jag stolt över.
Hon berättar om barnen, de som följde med henne till Norge efter åren i England och uppbrottet från Mike Oldfield, visar bild i mobilen på barnbarnet Emmeline som är fyra år och en slags kopia av sin mormor.
Berättar om vännerna som finns kvar sedan barndomen.
– Jag har två väninnor, vi träffades i scouterna och än i dag ses vi någon gång i månaden. De var viktiga för mig, för dem fick jag lov att vara Anita. Inte ”Anita Hegerland, artisten” utan helt mig själv. Det är sann vänskap.
Och det kunde behövas. Under de där tidiga åren, då Anita fortfarande gick i småskolan, var hon i allas fokus. Tv och tidningar, mängder av turnéer, 10-20 000 i publiken, än i dag har hon publikrekord på många ställen i Norge.
Som sagt: ”Uppväxten var väl lite speciell”.
I dag bor Anita i lilla orten Sande inte långt från barndomens Sandefjord, tillsammans med yngsta dottern och hunden Luna. Hon har nära till vattnet och naturen, till promenader i skogen och skidåkning när snön ligger vit.
Karriären gick på halvfart några år då hon blev ensamstående mamma och prioriterade sina tre barn, varav den äldsta nu hunnit bli 30, så fort går livet.
Vi talar om just det, om livet som går, vilka vi var och vilka vi blev. Det där skivomslaget, den lilla Anita i blommig keps och jacka som mamma Thurid sytt, vad visste hon om livet, och den där killen i hockeyutrustning här på uppslaget som var jag, vad visste han om något?
Om du ser på tjejen här, vad säger hon till dig i dag?
– Ja, du...jag tror hon vill tacka för att jag inte förändrats, att jag bevarat mig själv...jag har sett så många stjärnor bli divor, jag är fortfarande Anita, det är jag som sagt väldigt stolt över. Och du då, vad säger han till dig?
Kanske att det är viktigt att hälla kvar barnet inom sig och att veta var man kommer från.
– Helt sant. Och jag trivs så bra hemma i Vestfold, jag har varit så mycket ute i världen men där har jag mina rötter, där finns mitt hemma.
Det är 45 år sedan den där bilden, den lilla Anita finns absolut kvar, säger hon, men med mer livserfarenhet och vetskap om vad som är väsentligt. Familjen, vännerna.
– Och att våga tro på sig själv. Om man ser sig om i dag, alla skönhetsideal, all botox...jag har jobbat länge för mina rynkor, de gör mig till den jag är. De ska man vara stolt över!
Du låter alltid så glad, nu och härom-dagen när jag ringde dig, är det så?
– Nu ska du höra, jag ÄR alltid glad, alltid positiv, jag ser alltid en lösning, kör det ihop sig vet jag alltid att det ordnar sig.
Jag tror inte riktigt på det där ”alltid glad”.
– Jomen så är det, faktiskt. Det är klart det funnits jobbiga stunder som det gör i livet, men jag jobbar alltid, alltid, alltid för att hitta det positiva och det möjliga.
Relationer som havererat, en pappa som utvecklade ett periodvis missbruk, klart det också satt sina spår, ändå har det positiva alltid legat först.
Reflekterar du någon gång över att du nått dit du nått?
Hon sitter tyst ett tag, tittar ut över Östersjön som ligger grå utanför fönstret, det är hennes första besök på Gotland.
– Vet du, det är nästan lite andligt...jag tror det var meningen att jag skulle åka runt och sprida glädje och hopp. Jag fick ett brev en gång ”Jag hade tänkt ta mitt liv, men när jag hörde din röst på radio bestämde jag mig för att fortsätta leva”.
Det är fina ord.
– Ja. Det är nästan omöjligt att ta in.
Hur påverkas du av sådant?
– Jag var ju ung då, så det var så klart ett tungt ansvar. Men jag kände tidigt att jag var en förebild för många och det är viktigt att leva upp till det. Men det har aldrig varit några problem, sången har alltid varit så stark i mig.
Jag var lite kär i dig när jag var åtta. Jag var kär i en tjej i klassen men i dig också!
– Nej, var du!! Vad roligt!
Det var väl alla småkillar gissar jag...vem var du kär i?
– Haha, det var en gutt i klassen, jag minns vi var och åkte skridskor och jag hade ett väldigt gott öga till honom...vad hette han nu? Nej, jag kan inte komma ihåg. Men han var söt. Vilka roliga minnen.
Jo, så många minnen finns det och fler ska det bli. Vad ska du göra resten av livet?
– Fortsätta turnera, det blir ungefär 150 konserter per år. Och fortsätta sjunga mina senare låtar, som från ”Starfish”-albumet 2011 och förstås ”Mitt sommarlov”, vad annat kan jag göra?
Och nej, jag var inte ensam. Breven strömmade in i säckar till barndomshemmet i Sandefjord, 300 om dagen, inget av dem var skrivet av mig.