1977, året då den brittiskas punken exploderade och den musikaliska kartan ritades om. Efter en tid med dinosauriegrupper som Emerson, Lake and Palmer och Genesis kom kraften plötsligt underifrån. Från gatan, från arbetarkvarteren, från tegellängornas källare.
Han var en del av det där, Graeme, som gitarrist och låtskrivare i gruppen Eddie and the Hot Rods.
Genom främst låten ”Do anything you wanna do”, som peakade som nummer nio på englandslistan, och albumet ”Life on the Line” skrevs deras namn med stora bokstäver med allt vad det för med sig av sex and drugs and rock’n’roll.
Den här intervjun handlar om det, om de där vilda åren då allting var möjligt men också om det mer stillsamma liv han lever i dag.
– Jag har blivit en vänligare människa, tror jag. Förhoppningsvis är det så. Jag var väldigt arrogant under de där åren, som många musiker tenderar att bli, som tror världen kretsar kring dem.
Graeme Douglas spelade i går, fredag sina på en akustisk gitarr i Svartdal, Gammelgarn, ditlockad av musikentusiasten Tobbe Stuhre. Det är dock långt ifrån första gången på Gotland för den gamle rockhjälten, men det kommer vi till.
Han växte upp i Southend-on-sea, en välmående småstad med pirer och lång strandpromenad åtta mil öster om London. Många London-bor reser dit för rekreation under veckändan men Graeme minns mest de som tog sig dit med andra avsikter.
Han skrattar åt minnet:
– Rockers och mods träffades på stranden för att göra upp. De reste dit bara för att slåss, jag brukade stå och titta men var lite för ung för att vara med. Tyvärr.
Det var i Southend musikkarriären tog fart. Det var sent 60-tal och ”alla” skulle bilda band. Inspirerad som han och hans polare var efter att ha sett grupper som The Paramounts och Mickey Jupp Band på lokala pubar skulle de så klart inte vara sämre.
– Man spelade de senaste låtarna men med tiden började många skriva eget, jag var en av dem.
Så kom det sig att han 1973 var med och bildade countryrockande The Kursaal Flyers. De gjorde hygglig succé och kom att turnera runt England, käka fish’n’chips och lira på lokala hak. Det bar även ut i Europa, bland annat på gemensam turné med The Flying Burritos.
Eddie and the Hot Rods hade gjort en LP när Graeme 1977 anslöt till bandet. Han drog inte längre jämt med Kursaals som han tyckte drog för mycket åt pop.
– Jag ville spela rock och hade tidigare haft kontakter med The Rods. Så jag slog en signal och så var jag en av dem. The Kursaals lät mig gå eller om man ska säga sanningen: I got sacked, haha.
Ett pojkrum i Småland 1977, på grammofonen snurrar LP:n ”Life on the Line”. Omslaget är bland det fränaste som den pojken som var jag sett. Och låtarna: Do anyting you wanna do, Quit this town, det här var en aning av den stora världen.
Den här intervjun görs i Almedalen. Runt om oss byggs tält och scener upp för den kommande demokrativeckan, snart anländer politiker, debattörer och makthavare en masse.
Graeme Douglas ser sig omkring, skakar lätt på huvudet:
– Jag är så trött på politiken i England, det har blivit ett land fullt av rasister. Och så Brexit, att gå ur EU, för mig är det vansinne. Vi är en del av Europa, jag älskar Europa, Frankrike, Sverige, Gotland, allt hör ihop.
Under det sena 70-talet var politiken också i fokus, arbetarklassen mot de mer bemedlade. Det var upprorstid, tid för ifrågasättande. Även för Graeme, som växte upp i medelklassen.
Eddie and the Hot Rods ingick aldrig i punkscenen, men var samtida med den och ”hej och du” med alla band. De spelade sin pubrock med vässade gitarrer och med influenser från MC5 och Iggy and the Stooges.
Graeme skrev musiken till bland annat just ”Do anything you wanna do”.
– Gör allt du vill göra, ifrågasätt vuxenvärlden och det etablerade, det var vår röst och vårt budskap. Det ska tonåringar förresten alltid göra, det är en del av såväl den personliga utvecklingen som utvecklingen av samhället.
I samband med att Graeme blev en ”Hot rod”, inför just albumet ”Life on the line” övergav han Southend-on-see och bosatte sig i Brixton, en smältdegel av musik och människor där han kom att bo i närheten av den gata där David Bowie växte upp, Bowie vars väg han skulle komma att korsa en tid senare.
Allting var nytt, ingenting var omöjligt.
Första showen med nya bandet genomfördes på legendariska konsertlokalen The Rainbow Theatre i London, han minns den ända hit som ett av sina mest elektriska gig.
Publiken var vild och kunde inte begripa varför de skulle använda sittplatserna.
– Så de rev ut alla bänkar, det kokade där inne! Det blev inte mycket pengar till oss där, det mesta gick åt till att återställa lokalen.
Det var för övrigt inte enda gången det gick vilt till. Graeme är full av anekdoter från livet på turné:
– I Belgien, jag tror det var i Brygge eller kanske Gent, trashade vi ett hotellrum. När vi kom tillbaka efter giget hade de stängt baren! Jag menar vad fan! We got pissed och gick lös på inredningen, slog sönder stolar, rev ner tavlor...
Och vad hände?
– Polisen kom och satte oss i arresten, nästa dag skjutsade oss till gränsen och bad oss att aldrig komma tillbaka!
Det är svårt att föreställa sig dessa scener vid en träff med Graeme Douglas. Ganska liten och tunn till växten, stillsam, glad, positiv, på huvudet en svart bredbrättad hatt för att, som han säger, ”håret börjar bli så tunt”.
Men så har han också ändrat livsstil.
Det började egentligen redan under 80-talet, efter att han lämnat The Rods.
Som den medicinerande diabetiker har varit sedan tioårsåldern sade kroppen en dag stopp efter så många år av misskötsel; sena nätter, dålig mat, sprit, droger.
– Jag hamnade i koma och låg i veckor. När jag vaknade på sjukhuset hade jag inte en aning om något. Visste inte vem jag var, förstod inte vad någon sade,, det var som om alla pratade svenska eller franska, jag var helt borta.
Men tack och lov hade hans förmåga att spela gitarr inte försvunnit.
– När jag plockade upp en gitarr satt det som förr, det var en lättnad.
Så musiken har följt dig genom alla år?
– Ja, jag spelar och skriver. Inte som förr, men jag hoppas jag få ihop en och annan hyfsad låt.
Än i dag har han, säger han, diffusa minnen av det sena 80-talet, mycket är sammanblandat och svajigt i sviterna av den där diabeteskraschen.
Nu lever han nära Battersea Park i centrala London, han är sedan flera år praktiserande buddhist och har för vana att besöka den fredspagod som är belägen i parken och bekänner där sin tro.
Buddhismen har gjort honom till en lugnare och bättre människa, menar han. Behandlar sin omgivning med respekt, vilket han, säger han, inte alltid gjorde under åren på toppen.
Vilket av dina ”jag” tycker du bäst om? Buddhisten eller denb rocker du var på 70-talet?
– Den jag är i dag, jag var rätt arrogant och ganska odräglig då. Nu är jag är vegan, dricker inte, tar inga droger. För fanns ingen hejd; ”rök det, ta det, snorta det”...haha, jag minns när vi spelade in ”Thiller”-albumet i Abbey Road-studion, Paul McCartney var där, han var inne i sin marijuana-period då, det var som en dimma i studion, jag förstår inte att vi fick något gjort.
Men de fick de, låten ”The power & the Glory” exempelvis, där de lånade in Linda McCartney i kören.
Om Graeme inte blivit musiker, vad hade han blivit då? Jo, förmodligen matematiker. Vetenskap, matematik och science fiction har alltid tillhört hans stora intressen.
Graeme droppar det ena namnet efter det andra under intervjun; Marc Bolan, David Bowie, Dr Feelgood, The Damned, The Clash...för att dessa var en del av samtiden och bekantskapskretsen.
– Vi gjorde en tv-show med Bowie och Bolan i Manchester, på tåget hem berättade Bowie storier från Ziggy- och Berlin-tiden, det var great!...
...och...
–...man träffades ju på turnéer och festivaler, vi brukade jamma med The Damned, alla kände ju alla, det blir ju så. Alla utom Pistols, de höll sig lite för sig själva.
Hur tänker du kring att du faktiskt var en del av de där åren?
– Det var roligt, vi hade väldigt roligt, man fick vara med om mycket.
Håller du kontakt med någon av dem i dag?
– Nej, inte många. Man träffar på varandra någon gång men många har lämnat London, Captain från the Damned bor i Surrey...det blir så, man tappar kontakten.
Tiden har gått, Graeme är 66. Det var en evighet när han var 20. Egentligen trodde han inte att han skulle vara vid liv vid den åldern, för med hans typ av diabetes var dödligheten stor.
Men forskningen har gått framåt och i dag lever han gott. Men inte känner han sig odödlig som han nog trots allt gjorde vid 20.
Från de där åren, vad saknar du mest?
– Publiken, tror jag. Energin från publiken, framgång gör en till vampyr, you know. Applåderna blir ett beroende. Men jag klarar mig. Nu spelar jag inför betydligt mindre publik, men jag försöker göra så gott jag kan.
Vet du, jag tror aldrig jag träffat någon som slagit till ett hotellrum!
– Haha, nja, vi var knappast som Keith Moon, inga Cadillacs och sådant.
Står det på alla rockares bucket-list, tror du? Att smasha ett hotell?
– Ja, haha, jag tror nog faktiskt det!
Men så, till sist, det där med Gotland. Jo, för flera år sedan blev Graeme kontaktad av ett Kursaal Flyers-fan från Stockholm, vilket kom att utvecklas till vänskap. Denne visade sig ha ett sommarhus på Gotland.
– Så det här är tredje eller fjärde gången jag är på ön. Jag blev kär i platsen från första stund!