Debutalbum signerat Clara Strauch

Nio år har gått sedan hon bytte Visby mot New Yorks gator för att satsa på skådespeleriet och musiken. Efter flera års nomadliv släpper Clara Strauch nu debutalbumet ”Persephone”, med releasefest i Visby. "Musiken är som en slags skådespeleri", säger hon till GA.

Den 25 maj är debutskivan här!

Den 25 maj är debutskivan här!

Foto: Henrik Radhe

Debutalbum (GA)2018-05-18 20:15

Persefone. Gudinnan som enligt grekisk mytologi kidnappades av dödsguden Hades och lurades till att behöva leva tre månader om året i underjordens mörker med honom. Ett pendlarliv som ska ligga till grund för årstidernas kontraster.

Det är denna myt, eller snarare symboliken i myten; att kastas fram och tillbaka mellan platser och känslor, som ligger till grund för namnet på Clara Strauchs debutalbum. ”Persephone” är ett album som arbetats fram under flera år. En tid då Clara Strauch bodde periodvis i både USA och Sverige.

– Skivan är som en resa mellan mörker och ljus, från rädsla till kärlek, hur det går upp och ner känslomässigt. Det går från vintriga, dramatiska pianoballader till lite mer folk, gitarr, sommarlåtar. säger Strauch.

Var är hemma?

Singer-songwritern Clara Strauch är halvamerikan, och har under sin uppväxt varit mycket i New York. Dit flyttade hon också vid 18 års ålder för att satsa på sina två passioner, musiken och skådespeleriet. Sedan dess har hon bott periodvis i New York, i Stockholm och på Gotland.

– Alla platser påverkar ju på olika sätt. Gotland ger ett lugn, att man verkligen kan gå in i detaljerna och isolera sig med musiken. Det är jättebra, om man inte gör det för mycket. Därför är jag ju väldigt tacksam att jag kan ha den där balansen, för i New York är det ju så himla mycket som händer, det är kaos, menar Clara Strauch.

– Man matas hela tiden med inspiration, och så kan man komma hit och smälta den.

Men att flytta mellan olika städer och länder titt som tätt är inte alltid lätt:

– Man är alltid lite på utsidan, som en besökare, eftersom man har en annan värld någon annanstans. Så känner jag lite på båda platser, samtidigt som båda känns som hemma. Men jag försöker verkligen vara närvarande var jag än är, fortsätter Strauch.

Med en blandning av Claras rena sångröst och det amerikanska folk-soundet har hennes musik bland annat jämförts med svenska musikduon First Aid Kit.

– Älskar First Aid Kit! Det är en ära att få bli jämförd med dom, säger Clara Strauch.

I albumet står hon inte bara för sång, utan också för piano och gitarr.

– Särskilt pianot känns väldigt hemma, jag har spelat sen jag var liten. Jag vill nog släppa kontrollen mer till andra, men jag är inte riktigt där än. Jag tycker nog om att ha kontroll. Men det är sång och text som är viktigast.

Musiker eller skådespelare?

Musiken har dock inte Clara Strauchs odelade uppmärksamhet. Passionen för skådespeleriet har funnits med minst lika länge, och drömmen är att jobba med båda även i framtiden. Nu senast har hon turnerat i USA med en uppsättning av folkmusikalen ”Wayward Home”, som hon skapat tillsammans med en kollega.

– Musiken är som en slags skådespeleri. Jag ser nog mig själv mer som en skådespelare som sjunger snarare än en musiker som skådespelar. Men det är klart att jag har satsat mer på musiken senaste åren.

Livet som musiker är inte alltid lätt. Att tro på sig själv är viktigt menar Clara:

– Jag känner mig alltid som en ”fraud” typ. Still fooling them. Det känns som att man inte får lov att vara konstnär. Varför ska jag? Vem är jag? Det är en jävligt svår bransch. Och som kvinna, att lära sig ta plats.

Hon fortsätter:

– Det kan kännas ensamt ibland. Alla andra har ju rutiner, och det har inte jag. Men det är också det bästa, att det är omväxlande. Man träffar nya människor, och att skapa och vara kreativ är det bästa som finns tycker jag. Att få hålla på med det man älskar.

Men var hittar man Clara Strauch om fem år?

– Det vet jag inte, jag blir bara stressad om jag försöker bestämma var jag ska va. Men jag älskar att turnera. Jag hoppas kunna fortsätta jobba med det jag älskar. Att inte bli utbränd, säger hon och skrattar.

– Att vara lycklig.

Den 27 maj är det releasefest för det nya albumet på Almedalsbiblioteket i Visby.

Albumet släpps den 25 maj.

5 låtar som betytt mycket för mig:

Anais Mitchell – Wait for me II

– Från folkoperan ”Hadestown” som nog är det bästa jag hört och sett på scen någonsin. Den här låten knyter ihop typ hela livet till en fantastiskt säck.

Aimee Mann – Goose Snow Cone

– Den här låten släpptes förra året och har gått på repeat hos mig sedan dess. Den har varit en sån jäkla tröst, och dessutom handlar musikvideon om en katt!

Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

– En klassiker som jag ständigt återkommer till. Den gör mig nostalgisk idag och påminner om en svunnen ungdom.

Regina Spektor – How

– Hon är en av de artister jag lyssnat mest på i mitt liv, och jag beundrar henne så väldigt mycket. Det är svårt att välja låt, men det får bli ”How”. Bra att grina till!

Holst – The Planets, Op. 32: IV. Jupiter, the Bringer of Jollity

– Min första roll var planeten Jupiter. Jag var fem år gammal. Vi hade lärt oss om solsystemet på dagis, och fick uppföra en pjäs om det för våra familjer. Jag höll i en stor pappersmodell av Jupiter, och marcherade in på scen till denna musik, och minns några av mina repliker än idag: ”Jag är gasjätten Jupiter. Den största av alla planeterna.” Den känslan. Att spela Jupiter. Ja, det var då det började. Jag älskar detta stycke fortfarande och lyssnar faktiskt ofta på det!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!