Mörkret lägger sig utanför Västerhejde bygdegård men den sprittande takten hörs långt ut på parkeringen. Bugg och foxtrot på tisdagskvällar är omåttligt populärt.
– Vi har hållit på i sju år och vi brukar vara runt 25 personer, säger Heidi Gaiadotter.
Tillsammans med Anders Larsson är hon ansvarig för danserna, men någon formell kurs är det inte.
– Det krävs inga förkunskaper. Här är alla välkomna och vi tar hand om varandra, nu börjar det komma flera nya och det är jättekul, säger hon.
Snabba bugglåtar varvas med lugna kramgoa låtar och alla turas om att dansa med varandra. Gittan Wegelius kom ny för ett år sedan och hon har lärt sig hemligheten att spana in lite äldre kavaljerer.
– De har fått träna så många år, och efter många kvällar här har jag blivit bättre på att dansa, säger hon.
Ingvar Ekström och Cicci Malmberg virvlar förbi i en pilsnabb bugg.
– När man känner att musiken och dansen går i fas med varandra är det kul, säger han.
För andra kan dansen betyda mer än så. Torsten Gardell fick dans på recept.
– Jag höll på att dö och hjärtat la av. Med dansen håller jag mig igång och den ger kraft och bra motion, säger han.
I lördags kväll arrangerade gänget fyra timmar non stop-dans, öppen för alla.
– De flesta har kommit hit själva första gångerna men några har också hittat varandra här och blivit par, säger Heidi Gaiadotter.
Samtidigt som buggen pågår, en helt vanlig tisdagskväll, dansar andra afrikansk dans med samba och salsa i församlingshuset vid domkyrkan. I kväll har kulturskolan sex balettgrupper för barn, Visby dansskola har kurser och ute i bygdegårdar dansas det zumba och gammeldans. Det glädjer öns danskonsulent Gia Schager.
– Självklart är det bästa att dansa, man får ut så mycket av det. Man får röra på sig, ha kul tillsammans med andra och gå in i en annan värld, säger hon medan föreningen Historiedansarna samlas i Arbetarrörelsens hus.
Ledaren Anna-Karin Skoglund älskar polskor, menuetter och andra månghundraåriga danser. Hon famnar Tullan Kalström och båda virvlar iväg i rena karusellen.
– Det är suggestivt, säger Tullan Kalström och försöker beskriva känslan.
Lädersulan mot golvet gör att glidet i rotationerna blir det rätta.
– Det blir en flow med musik och partner, nästan som i trans, säger Anna-Karin Skoglund.