När Sophie Säther Mahfouf lusläste texten till Clara Strauchs ”Weeds” för att förbereda sig för inspelningen av musikvideon fastnade hon för ett ord: Dandelion (maskros). Denna växt, allmänt betraktad som ogräs, har en stark symbolisk laddning, insåg hon efter närmare studier på internet.
– Maskrosen behöver bara pyttelite mark för att kunna växa. Jag tycker att det är en väldigt träffande bild för vad låten handlar om, i alla fall för mig: Att överkomma svåra perioder i livet.
Man pratar ju om maskrosbarn också ... säger jag.
– Jo, jag har hört det, men vad betyder det egentligen? svarar Sophie Säther Mahfouf.
Hon säger detta mot slutet av intervjun, efter att hon beskrivit sin egen livsresa, som började på Gråbo och bar vidare till Kalifornien och New York.
Motfrågan överrumplar mig. Ett maskrosbarn? Helst hade jag velat hålla upp en spegel.
För nog är Sophie Säther Mahfouf ett ganska bra exempel på vad vi menar med begreppet. Inte för att hennes barndom skulle ha varit särskilt svår, och Gråbo är förstås inte sämre än någon annan plats. Samtidigt fanns det inslag som kunde förefalla aningen betonggråa för en drömmare som Sophie Säther Mahfouf.
– Det var väldigt ovanligt att träffa någon som sysslade med, eller pratade om, något konstnärligt när jag växte upp. Och om man skulle flytta någon annanstans, eller sträva efter något större – då var man tvungen att ha rika föräldrar. Så brukade det låta, säger hon.
Ändå var det här, på Gotland, som Sophie Säther Mahfouf tog sitt första danssteg. Detta skedde på Visby dansskola när hon var i fyraårsåldern.
– Jag var där med min mamma. När läraren – Julia Bendelin – sa åt oss att gå upp på dansgolvet satt jag kvar i mammas knä, livrädd. Hemma satt jag aldrig still, men jag var väldigt blyg på den tiden. Därför krävdes det lite övertalning innan jag vågade dansa när andra såg på. Men när jag väl kom över tröskeln den där gången har det inte varit något problem.
Sophie Säther Mahfouf bodde i princip på Visby dansskola under sin tid på ön, säger hon. Efter studenten, och flera säsonger i Gotlands musikalkompanis ensemble, bestämde hon sig för att söka till scenutbildningen vid Santa Barbara City College i Kalifornien.
Hon kom in; bollen var plötsligt i rullning. Studierna är avklarade sedan en tid och nu väntar Sophie Säther Mahfouf på genombrottet. Hennes tillvaro i USA präglas av ständiga auditions.
Ett och annat påhugg har det faktiskt blivit, däribland en roll i Netflix-produktionen ”Orange is the new black” – snöpligt nog bortklippt – och några repliker i en kommande, än så länge namnlös, polisserie av Jenny Lumet, bekant bland annat för den hyllade filmen ”Rachel Getting Married”.
– Jag har inga krav på mig själv att jag måste lyckas i branschen. Det är inte därför jag gör det här. Jag styrs av hjärtat, gör alltid det jag själv vill. För mig handlar det mer om att hitta en balans i livet, att vara lycklig.
Och när Gotlandsamerikanska singersongwritern Clara Strauch, en nära vän sedan barndomen, undrade om hon kunde tänka sig att göra en video till låten ”Weeds” sa hjärtat ja.
Musikvideon, som spelades in i nationalparken Death Valley en bit utanför Los Angeles, visar ett långt obrutet dansnummer i ett vidsträckt ökenlandskap. Sophie Säther Mahfouf står både för dansen och koreografin, som tagit form i samråd med Clara Strauch.
– Jag lyssnade säkert på låten nästan 500 gånger. Det var som att detaljstudera en monolog, där varje komma har betydelse.
Dans förhåller sig ju alltid till rummet på något sätt. Hur skapar man koreografi när det inte finns en tydlig gräns för detta rum?
– Visst är det så. Det finns ett parti i videon där jag springer mot kameran. När vi spelade in det kändes det som att jag kunde springa i all evighet – för fältet tog ju aldrig slut. Att dansa på en sådan plats är oerhört befriande. Samtidigt kan man känna sig instängd i den friheten. Men det är också precis så jag tolkar låten: Den handlar om att känna sig inlåst, trots att man har total frihet.
I slutet av videon stannar kameran vid ett ogräsparti i den karga saltöknen; även i Death Valley tränger sig livet igenom den hårda skorpan. Inga maskrosor visserligen.
I alla fall inte bokstavligen.