På sätt och vis har han till slut kommit hem, Bosse Rehnberg. Från de lyckliga greenerna vid Kronholmen ser han ut över den obrutna horisont han hämtat kraft i ända sedan han var en liten pojke.
Pappa var fiskare och låg ute veckovis, men när han var på hemväg stod Bosse vid kajen och väntade, det är en av de starkaste bilderna. Pojken som väntar på att hans far ska komma hem.
Han minns de där stunderna ändå hit in till nutid:
– Du vet man tittade ut över vattnet, ”ser du masten där ute, där kommer han” sa mamma...ja, den här vyn har alltid betytt mycket för mig.
I dag, så många år senare, är han oväntat banskötare, greenkeeper, på Kronholmens golfbana, bara en järnsexa från uppväxtens hus, han som aldrig någonsin spelat golf.
Det händer rent av att han i plötsliga ögonblick av samtidig vemod och lycka uppfylls av livet självt och sitter i sin golfbil och gråter en stund.
Men det kommer vi till.
”När jag var liten var bland det bästa jag visste att springa skrikande genom vattenspridaren en varm sommardag.
När jag 50 år senare, som grön greenkeeper, kommer körande i en öppen elbil och ser att spridaren på hål 16 är på för fullt är det helt enkelt omöjligt att inte trycka gasen i botten, köra rakt igenom den och för full hals vråla: Se upp! Här kommer jag!!”.
Stycket ovan är hämtat ur boken ”Har aldrig varit lyckligare – en grön greenkeepers dagbok” som Bosse nyligen givit ut.
Korta betraktelser om tillvaron som banskötare på Kronholmen, ett extremt konkret arbete han haft i ett och ett halvt år nu efter en tidigare yrkesliv som helt kretsat kring fantasi, film och teater.
Men egentligen handlar de små ögonblicksbilderna i boken inte ett enda dugg om golf. Det handlar om livet självt, om vädret, det demokratiska vädret vars regn faller på alla, vars sol värmer villkorslöst på fattig som rik.
– Ja, säger han, det kanske handlar om något större. Men det upptäckte jag egentligen inte förrän efteråt. Jag bara skrev, allt är skrivet rakt ur hjärtat.
”Du vet”, säger han, och berättar att han är uppvuxen med att varje år få Nobelpristagaren i julklapp och närde en längtan att vara djup och blev kanske så också, precis som vi alla försöker framstå som ”djupa” under en tid i livet.
Jag minns 90-talsåren då vi ibland sågs på krogen, Bosse och jag, rödvin i glasen, cigarettröken som en dimma, svår, svårare, svårast.
– Men så går åren. Jag är 56 nu och blir bara ytligare och ytligare, skrattar han. Det finns ingen anledning att komplicera saker, eller hur!?
Vi ska återkomma till bokens titel, ”Har aldrig varit lyckligare”, men först bakåt i tiden.
Hela hans yrkesliv har varit fyllt av scenkonst, från Calle Flygares teaterskola i Stockholm under gymnasieåren och ända fram till nyss; han har drivit teatrar i Skåne, Gävleborg och Stockholm, jobbat som skådespelare, regissör och producent både här och där och vände 1998 åter till sin hemö då ett ledigt jobb på Romateatern dök upp.
För fem år sedan blev han avpolletterad från Gotlands filmfond där han under några år fungerat som vd.
– De ville omorganisera, sade att jag skulle anställas igen...men till slut insåg jag: Nej, det kommer de inte att göra...så där stod jag, 50 år gammal, oönskad och utan jobb.
Full av erfarenhet och kunskap, från scenen, från strålkastarljuset och från livet i stort, men ingenstans att ta vägen.
– Jag sökte 50 jobb, fick svar från tre...det var en chock att inse att man är så oattraktiv.
Det var en kompis som rådde Bosse att höra sig för på Kronholmen; Kolla där, det kanske finns något. Sagt och gjort, och visst fanns det jobb. Som greenkeeper, banskötare på en av landets mest renommerade golfbanor...och Bosse som inte kunde eller visste ett dugg om golf.
Han skrattar sitt cigarettspruckna skratt, där vi sitter på golfrestaurangens uteservering och han fångar åter in den känsla som genomfor honom där och då:
– Jag kände bara wow! Jag kan ingenting, jag utgör inte ett hot mot någon, jag är helt blank...vilket jävla skönt utgångsläge!
När jag läser boken är det tydligt att du är tillfreds med livet. Vad är det du hittat här ute?
Han funderar en stund, tänder en cigarett, vinden tar i med en hälsning från havet, här blåser nästan alltid:
– Tänk dig att du vandrar i fjällen, det är full koncentration, du måste se var du sätter fötterna, ska du verkligen uppfyllas av vyerna måste du stanna en stund. Så är det här...jag måste vara fullt fokuserad på hur jag klipper gräset, för mig är det är själsligt renande. Men så stannar jag till ibland och tar in allt det här, säger han och slår ut med handen.
Är det ett slags ro du upplever här, tycker du?
– Jag vet inte, jag har inte tänkt så. Inte ro, egentligen. Jag har alltid ett högt inre driv och vill göra bra ifrån mig...men det bedöms inte på samma sätt som i det jag sysslat med tidigare. Så, ja, i den meningen är det mer rofyllt, det är det.
Bosse säger att allt han tidigare gjort har varit lustdrivet, ”nu känner jag för det här, då gör jag det”. Inga tankar på karriär, inga strategiska steg, bara lust. Men ändå har en inre strävan att vara störst, bäst, sedd och beundrad alltid varit stark. Hans hustru Josephine säger att han är som en femåring som vill visa upp en teckning; titta här så fint jag målat.
Det skulle kunna tas och ses som kritik, själv han han vänt på det. Så här skriver han i en av betraktelserna:
”Men så läser jag på om femåringen: ”Femåringen är ofta samarbetsvillig, ansvarstagande, tjänstvillig och resonabel. De är ofta i balans med sig själv och harmonisk och kan därför vara omtänksam och kärleksfull mot andra”.
– Så jo, även om åren går är jag alltid fem år innerst inne, säger han. Och vad är det för fel med det?
Men även om teater- och filmåren varit lustdrivna har det inte alltid varit lust. Han slutade som skådespelare när han insåg att han inte skulle bli bra förrän efter 60, det fanns för mycket skydd, för mycket kontrollbehov för att verkligen våga hänga sitt hjärta på en krok.
Under alla år tyckte han dessutom alltid att det var obehagligt med applåder, mest kändes de nedbrytande och satte fokus på det som varit dåligt och själv var han sin hårdaste domare.
– Jag täkte alltid ”nej, så bra var jag inte”.
Du kunde inte glädjas, menar du?
– Nej, det var mest obehagligt. Dessutom bedöms man alltid som person, man går in med sig själv som insats i en roll eller föreställning. Det är extremt svårt att veta vad som är vad i tyckaryrken, plötsligt uppstod konflikter för att det var fel blå färg på en affisch. Jag kan tänka mig att det är så i ditt yrke också. Sådant riskerar att dränera en till slut...all den stressen slipper jag här.
På golfbanan har han arbetskamrater av helt annat slag än tidigare, jordnära, handfasta, som vet hur ett grässtrå växer och hur en fairway ska slås. Han har fem minuter hit från huset där han växte upp, det han köpt av sin mamma och där han nu bor med fru och två barn.
Jag frågar just om kärleken, den som genomsyrar de många korta texterna i hans bok:
Är det kärleken du hittat här?
– Jag, jag tycker det...kanske har den med åldern att göra, en känslomässig mognad. Det här jobbet är så extremt konkret! Har jag klippt lite fel är det bara att fixa till det, inget mer med det.
Det var hustrun som sa de där orden en dag: ”Du har nog aldrig varit lyckligare!”.
Kanske, säger han, är det så. Upp klockan fyra utan bekymmer, ut med elbilen för att göra banan i ordning inför dagens spel. Den dag den här intervjun görs, i tidig oktober, är hålen full av spelare.
Är det så, Bosse? Har du aldrig varit lyckligare?
– Det är ju en given fråga, eller hur? Jag är så klart beredd på den. Titeln låter som Tomas Ledin, men jag vet inte...det betyder egentligen ingenting. Det är väl mest sådant man säger.
Gör man?
– Ja, gör man inte?
Tja, kanske...så vad är lycka?
– Jag tror det egentligen är rätt enkelt...det är när man är helt hudlös, då alla försvar rämnat. Det går inte att vara lycklig länge, i två månader eller så, nej, bara korta stunder...ibland översköljs jag faktiskt av det.
När gryningsvinden ligger på, när han är ensam och har krattat någon av de 103 bunkrarna, när det doftar av gräs och salt från havet...då, i frid, lugn och i ett stråk av väntan, händer det att han gråter en stund för sig själv.
Så starka är känslorna av rörelse. De där stunderna av hudlöshet har följt med honom genom livet men ligger nu mer nära än någonsin.
Han minns första gången det hände, det var 1989 och tv:n visade en ensam student som fick en stridsvagn att stanna på Himmelska Fridens torg i Peking.
– Då grät jag vid tv:n. Av lycka för det goda i mänskligheten, faktiskt.
I det gamla klubbhusets kök arbetade en gång en flicka Bosse var kär i. Det var i tonåren. Han hängde där så ofta han kunde men han blev bara den där killen som ingen vill vara; den som ingen blir förälskad i men som är bra att prata om känslor med.
Det är så länge sedan nu och ändå alldeles nyss. Nu ser han det gamla huset varje dag liksom den nedlagda fyren, han som alltid älskat fyrhus. Cirklarna har slutits, nu och då har smält samman i ett känslomässigt ett.
I dag är Bosse 56, han är som han är, säger han. Han har säkerheten att stå ut med sin osäkerhet, kan ångra sig när det behövs, ingenting är längre svart eller vitt. På sätt och vis är allt mycket enklare.
– Jag har ingenting att bevisa. Även om jag fortfarande vill vara bäst och omtyckt, gärna för att jag klipper jävligt bra greener, skrattar han.
Det händer att han står och ser ut över vattnet, tänker på när pappa stävade hemåt med sin båt. Men aldrig har han sett någon mast, kanske är det inte ens möjligt.
– Jag minns att jag tyckte att jag såg den, men mamma kanske bara hittade på!? Fast vad spelar det för roll, förresten. Jag tycker alltid att sanningen är överskattad i förhållande till en riktigt bra historia!