Bluesstjärnan från Finland skojade med publiken, på svenska, finska och engelska mellan sina låtar. Hide, vad var det för något? Ett gömt ställe?
Stenbrottet tjänstgjorde i år som scen för bluesfestivalen för tjugonde gången. Inte tjugonde på rad, för det har funnits ett avbrott. Men nu verkar publiken ha hittat till Hide och återkommer i tillräckligt stora skaror för att arrangörerna ska våga och ha råd att fortsätta boka bra bluesartister. I år kom över 400 betalande, med känslan att det nog var lite fler än förra året. Det läggs ner mycket ideellt arbete på Hide Blues, allt är mycket familjärt och chosefritt. Örjan Klintberg är en av många som både roddar med det praktiska och står på scenen:
– Det här formatet är lagom, säger han.
Björn Persson Bluesband inledde årets Hide Blues. Allt sitter som det ska och när det var dags för den andra akten , Ida Anderson Band, att ta vid så hade publiken redan värmts upp med en räcka bluesstandards, men också egna låtar av Björn. Idas band är funkigt – och tättbefolkat, i slutet av hennes set med både brass och kör. Hennes stora utspel, i par med keyboardisten Linn Klintbergs coola attityd vid sångmikrofonen, hör till det som ger det tajta bandet en speciell karaktär.
Skymningen ger kulturbrottet en lätt drömsk karaktär. Det var något som den som alla väntat på; Erja Lyytinen, tog väl vara på. Bland annat i titelspåret från hennes senaste album "Another world". Hon skämtade om sina "sju och en halvminuters guitarkvaddande" ( fritt översatt ). Men man hänger mer än gärna med på hennes slingrande utflykter i den mångfacetterade bluesens värld. Hon gjorde helt enkelt en strålande spelning, som man inte glömmer i första taget.