Monsters of Rauk i Stenkyrka
För andra året i rad anordnades tributefestivalen på Mix Ranch i Stenkyrka, och detta är så mycket mer än en rad coverband som samlats för att spela hårdrock.
Att vara ett tributeband innebär att hylla sina hjältar, och på plats fanns några av Gotlands i särklass vassaste musiker. Däribland gitarristen Stefan Helleblad, sångaren Johan Norrby och trummisen Nicka Hellenberg för att nämna några.
Dessutom hade arrangören bjudit in två utsocknes band, Manowarhyllningen Metal Warriors från Trollhättan och Judas Priest-proffsen Painkiller från Norge. Med en sådan line up blir det en tuff utmaning att toppa arrangemanget kommande sommar. (Mats Pettersson)
Ingmar Bergman 100 år
Bergman 100 år är den givna höjdpunkten. Låt vara att jubiléet kunde ha uppmärksammats mer på ön än under den välfyllda Bergmanveckan. Men i övrigt har året flödat av böcker, teater, film, musik, samtal och program i TV och radio. Bergman och Fårö hänger ihop alltsedan hembygdsprofilen Arvid Ohlsson från Vallstena körde honom runt på Fårö i sin rekorderliga Borgward en stormig aprildag 1960 (inte i en skranglig taxi som det står i Laterna Magica). Allt fann han på Fårö: ”Kärlek vid första ögonkastet” – ”Fårö har varit min trygghet, jag har vilat som i ett moderssköte”.På Fårö kunde Bergman gå sin egen väg. För man blir aldrig först när man följer andra. (Lennart Lindgren)
César Franck på Gotland Chamber
När César Franck var klar med sin pianokvintett i f-moll tillägnade han kollegan Saint-Saëns sitt nyskrivna verk. Saint-Saëns spelade piano vid uruppförandet men tyckte så illa om stycket att han stormade ut från scenen efteråt. Bekymren var inte över för stackars Franck med detta. När han fru hörde musiken blev hon rasande och ville veta vem älskarinnan var. Så kärleksstormande musik kan bara en nyförälskad man skriva, tyckte hon. Numera är Francks pianokvintett högt älskad världen över och mottogs med stormande applåder i somras när den framfördes av pianisten Ian Jones under kammarmusikfestivalen i Visby. César Francks pianokvintett är fylld av solflimrande hetta, sensualism och svalkande vemod. Det här är nog det vackraste Franck skapat. (Lena Torndahl)
Söderdahl berättade om Bergman
En stark upplevelse. Invigningen av Bergmanveckan. Fårö kyrka. En säregen stund av kultur när fåröprästen Agneta Söderdahl berättade om sin relation till Bergman.
Söderdahl beskrev hur hon kände hur Bergmans hand svalnade när slutet kom. Det var som om publiken i kyrkan slutade att andas. Söderdahl var befriad från den vanliga retoriken om Bergmans konstnärliga storhet. Hennes berättelse uttryckte respekt för medmänniskan Bergman och hans tvivel. Söderdahl inramades av musik och sång med Eric Beyond, Nina Persson och flera andra. (Jan Sundström)
Rigoletto i biomörkret
Livet är fullt av minnesvärda ögonblick, som när Folkets bio häromsistens visade Verdis tragiska opera ”Rigoletto” i direktsändning från Stockholmsoperan.
Vi slapp båtresor, hotellbokningar och köer och kunde bekvämt sjunka ner i biofåtöljerna och låta oss hänföras av detta verk om makt och vanmakt.
Ida Falk Winland kritikerrosas som den unga okonstlade Gilda, förälskad för första gången.
Med mångårig rutin, osannolikt vackra koloraturer och avspänt skådespeleri skapar denna superbegåvade världssopran om sin rolltolkning till berörande samtidsdrama av högsta dignitet. (Lena Torndahl)
Bluesfestivalen i Hide
Bluesfestivalen i Hide, den inte så stora, men väldigt mysiga – det var en av det här årets absoluta höjdpunkter för min del.
Magiskt är ett starkt ord, men 2018 var det många fina musiker som got their mojo working.
Mitt bland all countryblues och chicagoblues och Ida Andersson band så dök det upp en konstellation skickliga gotländska musiker som tagit som sin uppgift att lyfta fram en legendarisk finländsk jazzfusion-musiker.
Så bra det lät om The Gotlandic Pekka Pohjola project! (Lasse Linusson)
Queen Zenobia på Hemsegården
Föreställningen på Hemsegården – under internationella dagen – bjöd på en historielektion om den syriska drottning som framgångsrikt bekämpade det romerska imperiet. Men framför allt var det en häftig musikalisk totalupplevelse.
På scenen: Kristina Issa och hennes band. Föreställningen: Queen Zenobia. Dramatisk popmusik, mycket slagverk, kraftfull sång på engelska och arabiska.
Inte minst väldigt snygg scenografi – ett bildspel med inspiration från historisk konst från Palmyra. Publiken jublade, jag med. (Lasse Linusson)
Matti Vuorinen och Tears
Som barn av glamrocken växte jag upp med Sweet, Bowie och Bolan på pojkrumsväggen och stirrade sedan storögt när jag i tidningen Tiffany såg att det även fanns svenska sminkpopare: bandet Tears. Jag minns än i dag när jag sommaren 1974 första gången hörde deras låt ”The ballot band”, vilket finns inspelad med Albert Hammond och Bonnie St. Claire på en gul Agfa C60-kassett. Den lät så lyxig.
I vuxen ålder har jag lärt känna bandets basist Matti Vuorinen och nådde en slags klimax när jag i gråa november fick gå några steg i hans original-platåboots.
Att sedan se Tears live på Donner Event bara härom veckan knöt ihop den gråe gubbe som är jag i dag med den lille grabben som alltjämt finns inuti. Stort också att bandet, 40 år efter storhetstiden, börjat få det erkännande det är värt. (Magnus Ihreskog)
Jakob Hellman i Stelors lada
Jag var nog bland de första att boka när biljetterna till Jakob Hellmans spelning i Västergarn släpptes. Vilken nostalgifrossa! Jag såg honom på Roxy i Visby 1989, stod längst fram och kunde naturligtvis varenda låt!
Nu var jag rädd att han inte skulle vara bra, att han inte skulle säga ett ord mellan låtarna, men han levererade!
En perfekt blandning av nytt och gammalt. Hellmans unika poesi från 1980-talet håller än och nu vet jag att han ännu har det. Bara synd att han inte kommit över sin prestationsångest och ger ut de nya låtarna som vi fick höra. (Mona Staflin)
Kämparna som inte gav upp
2018 var året då alla gav upp, konstaterade undertecknad i en årskrönika häromdagen. Men från detta år har vi också flera exempel på människor som reste sig när alla trodde att de var nere för räkning, som fortsatte att rulla sisyfosstenen i uppförsbacke, hur hopplös uppgiften än verkade.
När Marie Nilsson Lind förlorade sin syster i februari 2016 trodde många av oss att det skulle dröja många år innan hon satte sin fot på en scen igen – i alla fall just den som hon och Josefin Nilsson hade äntrat tillsammans bara ett år tidigare med succéshowen ”Systrarna sisters”.
Redan i februari 2018 var Marie Nilsson Lind tillbaka på länsteatern – skakig i benen visserligen, men starkare än någonsin i sin scennärvaro. ”Mina drömmars land” berättade en uppslitande och sårig historia om förlust och saknad; ändå är det framför allt humorn och värmen som blir kvar i minnet.
Gå vidare, men glöm aldrig – ungefär så kan väl andemeningen i föreställningen sammanfattas. Tröstrika ord från ett år som kunde synas lite tröstlöst emellanåt, tycker jag.
Julshowen ”Finns det några snälla barn” med samma ensemble var minst lika bra och det slutgiltiga beviset på att Marie Nilsson Lind fortfarande är med i matchen.
Jag gissar att Björn Runeborg, den Visbyfödde författaren som nominerades till Augustpriset för tredje gången i år, aldrig någonsin övervägt att kasta in handduken. Sedan debuten 1962 har Runeborg producerat sig i jämn takt; han är numera uppe i 34 böcker, om jag räknar rätt.
Augustnominerade ”Socialdemokratiska noveller” är kanske inte ett av författarskapets mästerverk. Trots det slås jag av hur hög lägstanivån hos Runeborg är – och hur länge han lyckats upprätthålla den. Hans litterära gärning påminner i många avseenden om den politiska rörelse han söker skildra i ”Socialdemokratiska noveller”. Här finns inga stora, himlastormande gester; bara träget arbete som bär frukt först i det långa loppet. Så skit samma att det inte blev något pris den här gången heller. Han Runeborg är ändå inte en som gör väsen av sig i onödan.
Björn Runeborg och Marie Nilsson Lind har kanske inte så mycket gemensamt i övrigt, men de förkroppsligar båda två det levnadsmotto som Lars Gustafsson formulerade så vackert en gång i tiden: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.” (Edvin Högdal)