Benedictio Carling designar om sig för att bli nomadbegåvad. Bort med allt bråte för ett liv med lätt packning var helst han finner ett sammanhang.
Han framstår som en udda fågel i socknen, Benedictio. Eller Bengt som han egentligen heter, men när han kom till ön fanns det så många andra Bengt i hans omgivning så han tog sig helt enkelt ett annat namn.
– Först kallade jag mig Benedictus, men det hette ju en katastrofal påve, så det fick bli Benedictio istället.
Benedictio da Wind Chi, rent av. Vindkraft. Ty det är i kretsloppstänkandet, återbruket och i en resursbesparande anda han levt sitt liv och fortsätter att göra.
Den här dagen är han klädd i lila särk och scarfer i skilda nyanser, en färgklick i den för tillfället grå Gotlandsvintern.
– Jo, säger han. En udda fågel, det är nog på pricken det. Få vet vem jag är men många har säkert en uppfattning, folk i allmänhet är nyfikna men till en viss gräns. De undrar men kommer sällan fram och pratar.
Född och uppvuxen i Borås kom han till Konstfack i Stockholm som 20-åring och utbildade sig till inredningsarkitekt och möbelformgivare. Han flyttade till Gotland 2004 för en kvinnas skull, numera lever han ensam i en lägenhet Burgsvik. Och nästa år fyller han 80.
Det är ett mastodontprojekt han inlett. Att göra sig av med sina saker, och de är inte få. Bostaden är full av prylar, på samhället hyr han ett lager också det belamrat med ting.
– Du vet, jag har jobbet med alla typer av projekt livet igenom, då samlar man på sig grejer, allt mellan himmel och jord.
Du har för mycket, alltså?
– Så in i helvete! 48 lyktor till militärcyklar, 150 pennor, 28 tumstockar, 23 overaller...det tar aldrig slut. Och när jag någon gång skulle använda något av allt jag har så hittade jag det inte bland alla grejer och måste köpa nytt och så blir det ännu mer.
Så vad har du haft allting till?
– Till alla möjliga events, till performances, fotografering, skulpterande.
Så nu är det en ny period, sent i livet. Att städa ut och göra sig fri.
– Ibland har det varit en tröst att köpa, men lyckan finns inte i prylar, den finns i umgänget med människor.
Varför har du förstått det först nu?
– Det har jag alltid vetat, men grejerna har försvårat. De har varit som ett sänke så man knappt håller näsan över ytan. När jag inte ser allt glömmer jag bort eller förtränger.
Så därför slänger han och säljer och skänker. Det är nödvändigt, men svårt.
– Man tycker att man har en relation med många av sakerna, men samtidigt: Vad ska jag ha allt till? Det bästa är om någon jag inte känner kommer hit och rensar, och jag har faktiskt hjälp av personer jag inte kände tidigare. Det gör att det går framåt.
Benedictio da Wind Chi bjuder på en vegetarisk lunch med brysselkål, champinjoner och inlagda morötter och börjar berätta sin historia och då gäller det att hänga med. En kretsloppsdesigner som också tecknat, skulpterat, gjort smycken, spelat musik och genomfört performanceprojekt tar av naturen många stickspår i sin knappast rätlinjiga tillvaro.
Det är en berättelse om att i samarbete med Folke Bernadotte-hemmet i Uppsala designa hjälpmedel för barn med ryggmärksbråck, om att starta kretsloppstivolit ”Vindens viljor” vars turneer runt om i Sverige inbjöd till kunskapslekar om sol- och vindenergi, mat och hantverk, om att dra igång ”Erfarenhetsverkstan” i Sätra, verkstäder för snickeri, textil, smide, musik, teater i ett bostadsområde, öppet för alla åldrar.
– I starten åkte vi runt och hämtade gamla järnspisar i rivningskåkar, vilka sedan reparerades och såldes. Det blev som en ungdomsgård för alla åldrar.
Och så där håller det på, idérikt och utanför det som i dag kallas ”boxen”.
Under åtta säsonger designade han hotellrum vid Ishotellet i Jukkasjärvi, han arbetade en period nära kocklandslaget och för att inte tala om den sol- och vinddrivna pannkaksmaskin han i Parkteaterns regi turnerade med i Stockholms parker.
– Och så komposterade jag Nobelmiddagen under tre år, säger han plötsligt.
Vadå?
– Komposterade Nobelmiddagen.
Jaha?
– Ja, jag ringde stadshuskällaren och frågade om jag kunde komma till Gyllene salen och ta vara på matresterna som blev över efter middagen, det var 94 första gången, jo, det gick ju bra, så jag fick med mig resterna i stora säckar som jag tog hem till Lidingö där jag bodde och komposterade allt. Så gjorde jag i tre år.
...och sedan, inför 1997 års Nobelmiddag, tog han reda på vilken som var huvudkrydda till huvudrätten och såg till att all den timjan som behövdes odlades i den komposterade jorden.
– Det har alltid varit min grej, att tänka brett, inte låsa fast mig. Jag har alltid gillat praktiskt arbete och att umgås med alla åldrar och var nog ganska före min tid i det här med miljötänkande och återbruk.
Jo, jag vet, du har undrat över hatten på bilden. Det är en fågelhatt från Kamerun som han bär med stolthet. Han fick den en gång i present, inköpt i etnografiska muséets butik. Hattar är för övrigt en annan sak han har alldeles för många av, Benedictio.
Allt det där, alla projekt han gjort har genererat prylar i mängd. Men också svårigheten att göra sig av med dem, att in i själen vara återbrukare skapar en inre konflikt om det innebär att kasta.
Men det har alltså kommit till en punkt då han vill bli fri.
– Jaså du dödsstädar, säger en del, jag blir ju 80 nästa år. Men jag gillar inte det ordet. Det jag gör är att städa för att skapa möjligheter, jag designar mig för att bli nomadbegåvad.
Fram i vår räknar han med, hoppas i alla fall, att bli klar.
Då ger han sig av till Rosenhills trädgård på Ekerö, där har han hittat en plats där har får lov att slå upp sin dome, uppbyggd av trianglar och exempelvis tältduk samt sitt mongoliska nomadtält, en jurta.
Syftet är att skapa ett sommarkollo för samtal, erfarenhetsutbyte och dokumentation.
– Jag har redan bjudit in folk från mitt förflutna att komma dit, samtala, laga mat, musicera, övernatta eller vad man nu vill. Men framför allt: Mötas. Det är genom kultur och möten människor emellan vi skapar framtiden och motverkar utanförskap, säger han.
För närvarande känner han sig, säger han, lite utan sammanhang. Det är därför han vill i väg, bort från allt som belastar, söka nya vägar. Rosenhill är en första anhalt, inget vet vart det sedan bär av.
Rent allmänt finns det för få samlingsplatser, menar han.
– Det är helt avgörande att träffas och prata, först då kan man förstå, först i mötet kan rädslan för och hatet mot det okända försvinna. Det går inte att bygga ett samhälle med poliser.
...säger han och refererar till ett tv-program han nyligen såg, ”Min sanning” med Johan Eriksson, känd och uppskattad brottmålsadvokat.
– Han sade många kloka saker, att delaktighet är det viktigaste för ett fungerande samhälle medan utanförskap är förödande. Jag ska försöka bjuda in honom för samtal.
Benedictio fyller alltså 80 nästa år. Än så länge håller han sig frisk. ”Jag är som förr”, säger han. Cyklar runt i omgivningarna, tar en tur mot Öja, plockar ramslök i Vamlingbo när våren kommer.
”Titta där är han, den där” säger folk då, tror du inte?
– Det säger de säkert, men det bjuder jag i så fall på. Vill de veta något är det bara att våga tala med mig.
Han planerar inte att helt lämna Gotland, lägenheten i Burgsvik behåller han tills vidare. Men över sommaren, minst, blir det bland annat husbil, i det lilla rummet – och i en hängmatta i naturen – känner han sig som mest befriad.
Det han sannolikt dock kommer att fortsätta med är sina ingefärsporrträtt. Jo, han skriver det med två ”r” där i mitten. Det har blivit en morgonrutin på omkring en timme.
Han stiger upp, dricker ett glas rumstempererat vatten och sätter sig sedan för att teckna en bit ingefärsrot.
– Det är en konteplativ handling, jag får kontakt med ingefäran under tillblivelsen, en rot jag köpt och som jag sedan använder till te eller syltad som tillbehör till maten.
I november 2018 hade han en utställning på restaurang Stora Ego i Visby där såväl teckningar som fysiska ingefärsrötter visades.
På besök var då bland andra violinisten Emilio Estrada – som under hösten intervjuades på Du&jag-uppslaget – som med sin musik fyllde ingefärskaraktärerna med liv och energi.
Ännu ett av alla möten som gjorde ett plus ett till mycket mer än två.
Vi sitter vid bordet för den här intervjun i nära två timmar. När jag tackat för maten och gör mig redo att gå, säger han: Du behöver inte ha så bråttom, nu får du berätta om ditt liv.