Vid fikabordet häromdagen diskuterades det vad vi mindes från förr. Eller framförallt vad vi inte längre minns. Vi kom fram till att googlandet har gjort att vi har blivit sämre på att lägga fakta på minnet. Det finns liksom alltid en telefon med uppkopplingsmöjligheter i närheten så det är bara starta en ny sökning och trycka enter. Mitt i diskussionen fick nån ur sig att världsmästaren i minne var svensk.
Jag tvingades googla och mycket riktigt. Jonas von Essen skrällde när han i december ifjol säkrade VM-guldet i minne. Det är extremt stort menade han själv efter triumfen. Ja, det finns inget att invända mot hans ordval för i hans paradgren (av de tio som ingår i mästerskapet) kom han ihåg 3841 ettor och nollor i rad.
Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med världsmästaren men vissa saker har onekligen etsat sig fast även hos mig. När klockradion, för 20 år sedan, startade tog det max en hundradel innan jag förstod att något extraordinärt hade hänt. Det skulle liksom inte pågå någon nyhetssändning just då. Minnet när jag hörde talas om Estoniakatastrofen för första gången kommer jag alltid bära med mig. Det samma gäller Palmemordet, 11 september 2001 eller mordet på Anna Lindh två år senare. Med tsunamin var det lite annorlunda. Jag hade nån typ av fest, där det tog flera dagar för vissa att hitta hem, och när jag väl kommit till sans hade katastrofarbetet pågått i flera dygn. Annars är det mest inom sport jag har minnen så starka att jag i vissa diskussioner är beredd att offra högerlabben. Detta är dock något jag måste sluta med för jag har tyvärr fel mer och mer frekvent. Något annat jag inte med hundraprocentig säkerhet minns är om delar av denna text redan är publicerad.
För att citera en känd frågesportfras: Vart är vi på väg?
Folket rasar över att "n"-ordet, när Pippi Långstrumps pappa omnämns, ska tas bort. En del är så upprörda att de funderar på att lämna landet. Tre ishockeyspelare, i världens första HBTQ-certifierade ishockeyklubb, Kiruna IF, hotas. Hoten betraktas som hatbrott. Sponsorer har tidigare hoppat av i ilska (rädsla?) över att klubben numera spelar sina matcher i regnbågsfärgade matchställ. I riksdagen gör samtliga "riktiga" politiska partier allt för att trettonprocentarna inte ska få något inflytande. Jag förstår tanken och är väl egentligen helt med på att inte ge dem så mycket som lillfingret. Men innerst inne är jag mest orolig. Jag ser framför mig ytterligare fyra år där de riktiga partierna inte kommer att ta i trettonprocentarna ens med tång. Jag är rädd att detta kan leda till att de i nästa val passerar 20 procent.
Veckans låt:
Alonzo - Tommy, 2014