Fåglarnas kvitter tystnar och en lätt skymning smyger in i den ännu vintertrötta trädgården. För att skydda ögonen mot den förmörkade solens skadliga strålar tittar jag genom en bit sotat fönsterglas. Jag ser just ingenting. För mycket sot eller för täta moln?
Nu dröjer det ända till 21 juni 2039 innan jag får uppleva en lika stor solförmörkelse. Då har jag nyligen fyllt 100 år, trots att jag bara tänkt bli 92. Men jag vill ju så gärna uppleva en förmörkelse. Den stora, den totala 1954, blev ett fiasko på grund av dåligt väder. Och nu den i fredags. Fiasko!
Förväntansfull stapplar jag, vid midsommartid 2039, med ett sotat glas i handen ut på åldringsboendets altan.
Det störtregnar!
Jag går in och lägger mig och dör av ren besvikelse.
Lite fegt och kluvet har jag följt debatten om kalkbrytningen på norr. Uppvuxen i Slite och känslomässigt lierad med stenarbetarna har det varit svårt att ta ställning. Naturvärden eller arbetstillfällen?
Men jag har hela tiden ändå tänkt: Är det verkligen försvarligt att fegt bara tar ansvar för vår egen generation? Att en och annan hotad blomma försvinner kan jag leva med, men inte att mina efterkommande kanske får sitt vatten förstört.
När jag var barn fanns det bara ett kalkbrott i Slite, det som låg närmast fabriken öster om vägen mot Närs. Ett antal år senare öppnades ett nytt brott på andra sidan vägen. Där fanns tidigare en soptipp där vi jagade råttor med luftgevär och slangbåge. Nu en gigantisk krater, mäktig att beskåda men övergiven.
Det bryts kalksten på annat håll och industrin vill hela tiden expandera. Den gotländska kalken är värdefull, jobben måste räddas. Till varje pris.
Fast så här kan det ju inte fortsätta i all evighet. Hela tiden nya stenbrott som snabbt äter sig fram genom landskapet. För industrins och jobbens skull. Men någonstans, någon dag, i någon generation tar allting slut. Industrin packar ihop och lämnar hundratals (kanske tusentals) gigantiska slukhål efter sig, enbart lämpade att öva bergsklättring och arrangera musikkonserter i.
Den generationen kommer inte att tacka oss.
Senaste erbjudandet från ett av de många företag, som på något mystiskt sätt kommit över min mejladress:
Brun utan sol i tablettform!
Ofta längtar jag tillbaka till tiden innan datorer och mobiltelefoner.
När dagens hantverkare och tusenkonstnärer, födda före plasttiden, lämnar jordelivet, hur ska det då gå med det gedigna och mångsidiga yrkeskunnandet?
Tänker på det när jag åker hem efter att ha lämnat en gammal kuskbock till en hästvagn för lagning hos Sture Magnusson vid den gamla sågen i Fidenäs.
Mejl: bison.gotland@telia.com