Mien Niklasson: Känslomässig berg- och dalbana

Livet är bra motsägelsefullt ibland. I mitt och min kollegas jobb som lärare är vi skyldiga enligt skollagen att göra Skolverkets kartläggning av alla nyanlända elever. Kartläggningen är mycket omfattande och tar reda på hur elevens tidigare skolgång i hemlandet sett ut. Man mäter läsförmåga och matematikkunskaper, ja kunskaper i alla skolämnen samt kunskaper de inhämtat utanför skolan, allt för att kunna undervisa eleven på rätt nivå här i Sverige. Har man till exempel barnarbetat som skräddare i hemlandet så ska syslöjdsläraren i Sverige få reda på det så att denne kan anpassa arbetsuppgifterna efter elevens kunskaper. Sida upp och ner i en jättebibba med papper ska fyllas i, det är nästan en dags jobb på varje elev.

Först var kollegan och jag mest arga på det här pappersifyllandet som tar tid från undervisningen. Men under arbetes gång så har vi mjuknat. Vi har kastats ut i världen. En förmiddag är vi i Afghanistan och får berättat för oss om ett landskap utan vägar. På dåliga stigar går barnet iväg på morgonen, det är ibland upp till två mil till skolan. Många faror lurar på vägen och föräldrarna kan aldrig vara säkra på att få hem sitt barn igen. Vi får följa med in i skolsalar utan tak där barnen sitter på kalla golv och antecknar med boken stödd på knäet. En del dagar dyker det inte upp någon lärare. Många lärare är också lantbrukare och vissa dagar är de förhindrade att komma till skolan. Vi känner stor respekt för hur mycket de här lärarna ändå hinner lära eleverna under de knappa fyra år de har dem i skolan. Kollegan och jag får också hänga med till skolor i Syrien, Iran och Irak. En del skolor liknar de svenska mycket medan andra är bortbombade och bara har lämnat ett grushål efter sig.

Det motsägelsefulla är att samtidigt som ett statligt verk, Skolverket, har i uppgift att bädda för god skolgång för våra elever så har ett annat verk, Migrationsverket, i uppgift att visa ut en del av dem. Det är inte lätt att förhålla sig till det här. Mitt yrkesliv är en känslomässig berg-och dalbana just nu.

Ännu mer motsägelsefullt blir det när man tittar sig omkring. Häromkvällen hade bygdegårdsföreningen här i Hablingbo ordnat med en auktion för att samla in pengar till nödvändiga reparationer av fastigheten. Jag var med mina snart 50 år nästan yngst av alla dem som samlats där. Vi behöver ju verkligen påfyllnad av unga, starka krafter här ute i glesbygden. Hoppas, hoppas att alla mina elever får stanna kvar här för som en av dem sa häromdagen: Hemse är min hemma!