Det är de stora omflyttningarnas tid. Flyktingar som kommit till Gotland och börjat få en grund att stå på flyttas nu hit och dit. Vi visste att vissa boenden bara var tillfälliga. Man har dock haft framtida lösningar på gång, bostäder har börjat renoveras. Men så ändras förhållandena, värmeledningar krånglar, pengar man hoppats på att tjäna rullar inte in, kontrakt sägas upp, kommunplacerade flyktingar som i ett trängt läge hamnat på Gotland ska plötsligt hem till sin hemkommun.
Det var inte lätt att där i december, som flykting från sydligare breddgrader, bli utkörd till en mörk socken på en ö i Östersjön, utan bussförbindelse och med skogen som närmsta granne. Många vittnar om hur ovana man är med skogen, djangall, djungel. Där bor det, precis som hos oss, bysar och allehanda oknytt.
Sedan har det visat sig att de gotländska bysarna är väldigt snälla, de har ordnat med svenskundervisning, praktikplatser och cykelskola. Man har hantverkat och lärt av varandra. Skogen har fått en mening.
Barnen har börjat skolan. För en del är det där med bokstäver och ord något alldeles nytt, skolan man gått i har bara varit öppen ibland på grund av krig. Andra har varit tvungna att jobba, stå och stryka i textilfabrik under stora delar av sin barndomstid.
Såklart har det inte varit helt lätt. Stor möda har lagts på att forma de nya bokstäverna, pennuddar har brutits av, munnar har suckat när de ska forma ett svenskt u eller ett ö. Det är skridskor och simning. Och orientering. Man springer fel, men glädjen när man börjar hitta är obeskrivlig.
Under året har en kunskapsbank ute på skolorna byggts upp. De nya eleverna har fyllt upp klassrummen som stått i tomma i många år sedan landsbygden började avfolkas. Man har fått klasskamrater. En plats i fotbollslaget. Det har fixats med fotbollsskor och kläder. Man har lärt sig säga: Tack för skjutsen! till alla som ställer upp och kör. Barn som absolut inte heter Karlsson eller Jacobsson i efternamn har spelat med sådana namn på ryggen. Tränare har slått knut på sig själva för att kunna ta emot alla nya spelare till de få fotbollslag som finns kvar här ute.
Men så börjar den stora omflyttningen. Vänskapsband splittrats. Tårar fälls. Barnen får helt plötsligt 11 mil till skolan. Om de ens finns kvar på ön. Nya skolor förväntas rekrytera personal, köpa in material, skaffa kunskap, börja om från början. Det känns som ett enormt resursslöseri. Och då handlar det inte bara om pengar utan om mänskligt kapital. Får det verkligen gå till såhär?