Rätt ofta så här på sommaren så hör man: Ta med något att grilla så grillar vi tillsammans! De där tillställningarna är inte alltigenom trevliga.
Framme vid grillen styr och ställer ofta karlarna och stämningen kan tidvis bli ganska hätsk. Det är precis som om grillhärden är den sista riktigt manliga utposten som finns kvar i vårt samhälle och där håller karlarna på och tuppar sig mot varandra och fäktas med grillbesticken.
I vår familj är det oftast jag som blir framskickad att grilla familjens medhavda mat, Hemmansägaren har retirerat för länge sedan. Jag är inget vidare på att grilla och utstrålar säkert osäkerhet när jag kommer där med mina grillskivor. Det slår aldrig fel men mina köttbitar hinner inte ens landa på gallret innan någon grillmästare kommer fram till mig och börjar styra med mig.
För att återta kontrollen så har jag bestämt mig för att ägna den här sommaren åt att lära mig grilla. Jag har startat en övningsserie som heter Mien grillar. Jag började med hamburgare. Hur jag än kladdade och höll på så hade jag tydligen gjort smeten för lös. Jag svettades, skrek och sotade ner mig medan smeten liksom rann genom gallret ner på glöden. Barnen skrattade men Hemmansägaren blev sur och gick och hämtade fil och flingor. Då kom jag på att jag kunde använda ett halster och det hade säkert funkat om jag bara hade stängt det ordentligt för även de här burgarna rann ner på glöden och förintades.
Dottern kommenterade lite syrligt efteråt att jag inte ska göra en show av grillningen utan försöka behärska mig lite.
Men jag blir faktiskt bättre. När jag skulle grilla kyckling senast så började det riktigt fridfullt. Jag stod vid grillen och på terrassen satt Hemmansägaren och beundrade sina nya, växtfärgade, hemstickade strumpor. Ett något konstigt plagg i högsommarvärmen kanske men Hemmansägaren har alltid varit så förtjust i växtfärgat. Så blir det lite rabalder vid grillen och Hemmansägaren kommer till undsättning i strumplästen. När han står där och vänder på kycklingbitarna så tänker han att det är en väldigt vass sten som han står på:
– Men jag ska ju bara vända på de här bitarna så jag står ut. Men det var värst vilken vass sten!
Det visar sig senare att stenen var en liten, glödande kolbit som hamnat under hans fot. Kolbiten brände hål i den växtfärgade strumpan samt i själva Hemmansägaren och det var ju väldigt tråkigt, speciellt som han har haltat i flera dagar.
Efter det här sista har jag inte grillat så mycket. Jag tror jag ska gå över till nästa manliga område, det något lugnare – hur man använder ett spännband!