Det är en rent fysisk känsla av vemod att stänga stugan i Småland för säsongen. Stänga vattnet, ställa undan trädgårdsmöbler, klippa gräset för sista gången.
Jag går ner i varv och fart, traskar stilla under tallarna som vuxit en halv mansålder sedan jag var liten. Det var då pappa byggde huset med begagnade bräder och spik som han själv rätade.
Med beundran ser jag på hans verk där han lagt så mycket blod, svett och skratt och som jag nu förvaltar.
Mest är det minnen jag förvaltar. Minnen av mor och far och barndom. Jag läser en lokaltidning jag hittar i ett skåp, gulnat och stelt papper, rosor av fukt. 1972. Jag känner igen ett och annat namn, hälsingar från förr.
Vem var jag då? Tio år. Så mycket framtid kvar, så många frågor som jag då ännu inte kunde formulera men som jag nu sitter med svaren på. Vem jag kom att leva med, vad jag kom att jobba med, var jag kom att bo. Så mycket skratt kvar då, så mycket sorg och smärta som jag fått genomleva sedan dess
Jag rensar gräsklipparen från gräs som snärjt in sig i hjulaxeln. Tar ett bad i Östersjöviken, sjutton arton grader. Tar en lång promenad, studerar två änder som simmar i stiltjen.
Jag sätter mig på klippan där vi blottade oss för solen för bara några månader sedan. Stoj och plask då, nu ett enda efteråt. Sommardagar sparade på minneskort och hårddiskar.
Går tillbaka in i huset, det doftar som det alltid gjort, luktsinnet är vårt mest märkvärdiga, doftminnet det mest exakta och omedelbara.
Jag drar fingrarna över vävtapeterna, åren som gått känns i fingertopparna.
Skriver en lista för det som ska göras nästa sommar. Byta en vindskiva, måla om golvet på altanen. Några små projekt varje år i det hus jag kommer till allt för sällan. Skriver en hälsning i gästboken till mig själv och till barnen, när de en gång tar över.
Jag var ett när huset byggdes, det var här jag skrapade mina knän mot granithällarna, det var här jag var Emil i Lönneberga, här vann jag OS och VM.
Det är här i ett levt hus jag har mina minnen, här finns inga hemligheter, en plats att vara, här är jag som allra mest jag, här berättar de höga tallarna berättelsen om mig, den som blir längre och längre.
Jag tänker att det här måste jag skriva en spalt om. Ännu en. Skriva om doften av höstvarm berghäll, om mossa och tallbarr under barndomens steg som jag när som helst kan känna mot fotsulorna.