Följande är ett meddelande till närmast berörda: Arrangörerna av Popgiss 2016 har haft sitt första sonderande möte.
Eller, om jag ska förtydliga: vi som är i laget har haft en första träff och spånat idéer.
Fan vet hur jag hamnat i denna sits. Jag hade ju egentligen hoppat av hela Popgiss-cirkusen, gick sedan med som reserv i ett lag, fick rycka in mer och mer och sedan, i april, stod vi där med bucklan.
Det är inte så att jag briljerar i laget, men jag drar in en del viktiga poäng. Ungefär som nummer sju i ett speedwaylag som kör några få heat och fixar en och annan pinne som när krutröken sedan lagt sig sägs ha varit avgörande.
Jag är bäst på det mesiga Jag brukar säga att min styrka är mespopen från 70-talet. Carpenters, Gilbert O’Sullivan, Harpo och sånt.
Popgiss är ju en slags musikfrågesport som avgörs vartannat år där det gäller att känna igen artister och band. Och det lag som vinner får äran att arrangera nästa tävling.
Vårt lag heter Bat Out Of Skarphäll. Det är en lokal variant på Meat Loafs skivtitel ”Bat Out Of Hell”. Vi i laget tycker det är lite fyndigt.
Det finns andra lokala twister, som Cementa Fox och Iron Medwalls.
Jag skickade efter Bat Out Of Hell på nåt skumt postorderföretag en gång. När jag fick den hade den ett hack i LP-konvolutet, som om en konduktör klippt den med sin biljett-tång.
Det är ett jävla sound i den plattan. Jävla, alltså. I de här sammanhangen svärs det, dricks öl, skrattas, i de här sammanhangen råder endast godhet och gemenskap.
En del har ont av att det finns Popgiss-tävlingar, tycker det är för manligt, har jag förstått. Och det förstås fritt för vem som helst tycka.
Vi som är med struntar dock i könstillhörighet, etnicitet och sexuell läggning. Vem som helst är välkommen dit står musiken i centrum. Genom den reser vi till våra minnen, bort en stund från det som värker i vardagen.
Där möter jag min första kärlek igen, kör genom Småland i min vita VW-bubbla, kräks bakom hotellet och inreder den där lyan över pizzerian vid järnvägen med spegelglas i hörnen och Neil Youngs country-LP på stereon. Det är ljuvligt, det är en slags flykt.
Det här är ett meddelande till närmast berörda: Vi har börjat notera tänkbara låtar i de olika årtiondekategorierna, hittat några sköna intron och kanske rent av några tuffa nyheter i tävlingen.
Och någonstans vill jag ha med The Carpenters.