Om jag har räknat rätt så är det här krönika nummer 90 som, med hjälp av digital teknik, tar sig från min skrivarlya via Visborg till tidningstryckeriet på Broväg. Fler blir det inte, för nu är det slut. På ett tag. Eller för alltid. Ingen vet. Nej, jag har inte likt Marcus Birro och Elisabet Höglund fått sparken, utan det är ju det här med att sluta på topp. Eller i alla fall innan det blir alldeles för pinsamt. Emellanåt känns mitt beslut trist för det har varit fantastiskt roligt. Det här med att skriva har ju varit min dröm sedan unga år. Krönikorna blev ett delmål på vägen mot yrkestiteln journalist. Tack vare att jag började blogga på helagotland.se växte mitt självförtroende vilket ledde till att jag något år senare fick ta plats i pappret. Detta sammantaget gjorde att jag för drygt två år sedan frambringade en kraftansamling för att förändra min dåvarande arbetssituation.
Efter studier och långpraktik på det däringa fastlandet hamnade jag på GA för sommarjobb 2013. Otroligt roligt där den ena dagen verkligen inte var den andra lik. Sommarjobbet förlängdes året ut och tillsammans med mitt tidigare engagemang i en skivaffär är journalistyrket det absolut roligaste jag har gjort. Lite lagom pirr i magen inför varje arbetspass. Dock gjorde kombinationen av en osäker bransch och pappaansvaret för Lill-Tinka att min sejour inte blev längre.
Ett exempel på variationen i yrket är från förra helgen när jag skulle skriva en basketartikel för Norrbottens-Kuriren. Två timmar före matchstart ringde de från tidningen och ville att jag ögonabums skulle ta mig till Södervärnshallen för intervjuer med norrländskorna. Hela min tänkta artikel skulle i ett nafs vinklas mot flygdramat istället för på matchen.
Det blev inga krönikor om att svenskarna sannolikt är världens mest kränkta folk. Inte heller om gången när jag körde taxi från Visby flygplats till sista huset på södra Gotland, och fick en hel enkrona i dricks. Krönikan om den oefterhärmlige Olle Blom är ännu oskriven. Samma den om gotlänningen som brukar köra fel med spårvagn i Sveriges andra stad. Om inte förr så får de skrivas i mitt nästa liv. För då ska ingen självförtroendedämpande syokonsulent stå i vägen för min vilja att arbeta ännu längre som journalist.
Att Foo Fighters över en natt av vissa betraktas som något katten släpat in rör mig inte i ryggen när jag följer tv-serien Sonic Highways. Väldigt bra när bandet betar av musikstad efter musikstad. Dave Grohl verkar vara en hyvens snubbe.
Avslutningsvis vill jag ge er ett råd. Det är aldrig för sent att förverkliga drömmar och ni klarar mer än ni tror så sätt igång.
The Doors - The End, 1967