Utanför livsmedelsbutiker i både norra och södra Visby sitter de. På Östercentrum finns det dagligen, på åtminstone fyra platser, sittande tiggare. Hur i hela friden kunde det bli så här illa för vissa människor? Det känns som om problemet med fattigdom exploderat de senaste åren. Förmodligen är det inte så, men det är mer tydligt än någonsin tidigare. I alla fall här på ön.
Jag minns den 14 juli 2004 mycket väl. Dagen före hade jag tagit flyget, med tandborsten i innerfickan, till Stockholm för att gå på Patti Smith-konsert. Eftersom jag bara skulle upp och festa och se konserten för att sedan ta morgonbåten tillbaka, hade jag så fiffigt räknat ut att jag varken behövde boende eller sömn. Kvällen/natten blev också väldigt minnesrik, men kanske inte så mycket för Patti Smiths uppträdande utan mer för de människor jag mötte när jag vid tretiden på morgonen kommit till Klarabergsviadukten i väntan på Nynäspendeln.
Som på en given signal kom de från ingenstans. Jag pratar om nattvandrarna. De ville inte kallas hemlösa eller uteliggare, utan nattvandrare var den rätta benämningen fick jag lära mig. Vårt samtal började med att en person undrade i vilket område och i vilken trappuppgång jag hade tillbringat natten. Jag kände mig rätt billig när jag förklarade att jag egentligen bodde i bostadsrätt i Visby och att jag hade tagit flyget till Stockholm för att partaja i några timmar. När våra vägar nu korsades var jag i själva verket på väg hem till mitt fasta arbete och min trygga tillvaro.
Vid den här tidpunkten hade det samlats omkring 20 personer runt mig. Plötsligt närmade sig, en man i helskägg, mig. Det visade sig att han var från Visby och han hade hört att jag pratade gotländska. Han blev så oerhört glad över att få prata med någon "hemifrån" så han frågade om han fick åka med ner till Nynäshamn bara för att jag skulle hinna berätta mer om hur det var på ön. Det blev min mest minnesvärda pendeltur någonsin. Han frågade och jag svarade. Vi kom bland annat fram till att vi haft samma lärare på Solbergskolan och när han sa vad han hette så visste naturligtvis min sjuka brevbärarhjärna var han hade bott någonstans.
Han nyttjade varken alkohol eller droger. Det som i hans fall hade skitit sig var att förhållandet spruckit i samma veva som han blev uppsagd från det välavlönade arbetet som datatekniker. Det enda han nu ägde var en sportbag och sin nyfikenhet på hur Visby såg ut 16 år efter hans senaste ö-besök.
En dag ska jag gå förbi och se om han fortfarande är kvar som nattvandrare.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, jag tror att vi alla kan hamna i skiten om oturen grinar oss tillräckligt mycket i ansiktet. Tänk på det.
Patti Smith - Gone Again, 1996