Vädret är inte det bästa, snöslask och blåst.
Utmed vägen in till Visby passerar jag ett antal inhägnade hästhagar och några av dem gör mig riktigt ledsen – och upprörd. I en hage står två hästar, en med ett skyddande och värmande täcke över ryggen, den andra helt ”naken”. På tre ställen är det bara en ensam häst i hagen. Ingen med något skyddande mot den våta snön och blåsten. Hästarna står dessutom i djup äcklig gegga, inte en enda gräsplätt med fast mark.
Jag som tycker synd om svanarna, som vintertid kajkar omkring i vattnet vid badstranden där jag bor. Svanarna har i alla fall sällskap och jag är säker på att deras fjäderdräkt skyddar bra mot kylan.
Men hästarna?
På väg till fastlandet igen. Med den tidiga söndagsfärjan, den som det inte finns någon bussförbindelse till. Vi på landet får försöka fixa det ändå. Jag ska vara borta rätt länge och vill inte ha bilen stående inne i stan, så jag parkerar därför hos min varpakompis i Västerhejde och han kör mig sedan till färjan. Han som hatar att stiga upp tidigt på morgnarna!
Jag har aldrig tänkt på det, trots att jag åkt med färjan så många gånger. En bekant till mig:
– Jag tycker inte om att åka baklänges, så därför betalar jag gärna lite extra för att få sitta i förliga sittsalongen på färjan.
Ja, varför är det så? Själv tycker jag inte framåt eller bakåt spelar någon roll, men jag känner flera personer som tycker det är direkt obehagligt att åka baklänges.
Så varför är det bara passagerna i färjans ”fina” avdelning som får resa med magen framåt?
Den här gången smugglade jag ombord min resväska, som egentligen är för stor för att räknas som handbagage.
I väskan har jag nämligen en plastburk med egentillverkade köttrullader, delikat sås och en flaska vin till en födelsedagsmiddag med min dotter.
Jag påstår inte att inlämnat bagage behandlas vårdslöst, men varför ta risken?
Från min position på fastlandet, just nu Örebro, läser jag på webben att Birgitta du Rietz på Fårö blivit utsedd till Årets gotlänning.
Jag blir så glad.
I början av 1990-talet gjorde fotograf Arne Carlsson och jag en dokumentärfilm för SVT – Gårdarna vid havet – om Birgitta och Vanja Larsson i Sundre. Birgitta, bara 30 år gammal och änka två gånger, började då bygga upp gården Stora Gåsemora till en fantastiska turist- och konferensläggning. 2003 brann den nybyggda kursgården ner till grunden. Men Birgitta gav sig inte, hon byggde upp den igen.
Årtjugondets gotlänning!
Och. Är marmeladförpackningen på färjans frukostbricka världens mest inbrottssäkra?
Mejl: bison.gotland@telia.com