Har inte ens hunnit sätta in trädgårdsmöblerna innan julen tränger på. I affären får jag en tjock skrift med recept på julmat, luciakandidaterna presenteras i tidningen, jag måste anmäla mig till några julmarknader och äldsta dottern i Stockholm ringer och säger, med hörbar skärpa i rösten, att ”i år måste du komma hit och fira jul!”.
Men var är jultidningsförsäljarna, de borde varit här för länge sedan?
För någon vecka sedan skrev jag om de hotade gatlyktorna på landsbygden. Jag tycker inte det är någon katastrof om de tas bort och citerade Eva Sjöstrand på Radion: ”Man ska vara rädd om mörkret.”
Jag får genast ett mejl från henne:
”Jag ser att Du gör mig till förespråkare för att regionen ska släcka lyktor på landsbygden, det är väl inte riktigt rätt… Det du hört mig säga är nog en historia som Jan-Erik Eriksson i Väte berättade för många år sedan. Hur hans barnbarn kom ut till dem, och när Jan-Erik en höstkväll visade den nya lykta han installerat på gårdsplanen utbrast barnet besviket: Men morfar, du har förstört mörkret!
Så var det!”
Inte klokt så många reklamerbjudanden jag får på min datorskärm. Ett av de senaste: ”Hej Bernt. Flexibel plattång för resultat på alla typer av hår...”
De känner tydligen inte mig.
Tålmodigt men utan större framgång bedriver jag mitt krig mot bananflugorna. Har fått mängder med tips om hur de ska utrotas. Mest om skålar med vinäger/honung/sirap/rödvin/sockervatten/diskmedel. Jag har också använt en hoprullad tidning som dödar cirka tjugo flugor per slag.
Men det hjälper inte. De är ändå alltid lika många. Varifrån får de förstärkning? De är som de ryska krigarna i anonyma uniformer i pansarvagnar utan nationsbeteckning som hela tiden tar sig in i Ukraina.
Ryska bananflugor?
Avlyssnade nyligen ett samtal mellan några ungdomar. Det innehöll kopiöst många ”Precis!” och ”Absolut!”. Motvilligt har jag vant mig vid det språkbruket, för vårt språk förändras ju hela tiden. Men jag har fortfarande svårt för ”Typ!”.
– Hur mycket är klockan? frågar en av de unga. Och får svar:
– Kvart över nio. Typ.
Veckans bastubad: Ardre.
En av öns få vedeldade bastur. Arne Nilsson gör eld vid tvåtiden för att det ska hinna bli varmt när damerna kommer halv fyra. Fast det kommer nästan aldrig några damer. En fastländska ibland. Inte så många mjölkbönder heller, för badtiden kolliderar med mjölkningen.
Kvällens pratämne: Asklunden vid kyrkan som nu, efter oändligt många års diskussion, äntligen blir verklighet. ”Det har inte känts bra att de kremerade döda inte fått stanna kvar hemma i Ardre, utan blivit jordfästa i Garda,” säger en av bastubadarna.
mejl: bison.gotland@telia.com