En kvinna, drygt sextio, sitter bredvid mig på översta laven. Det är söndag kväll och gemensamt bad i Havsbastun i Burgsvik. En del har badkläder, en del skyler sig med en handduk och några sitter mer eller mindre nakna.
En varmt lättsam stämning och samtal om allt möjligt. Den här kvällen mest om torkan och vattenbristen.
– Vatten, det finns ju konjak! säger en man, men det är just ingen som skrattar.
Men det är om kvinnan jag vill berätta.
Hon flyttade från Stockholm och övertog en nedlagd kiosk i Havdhem. Öppen sju dagar i veckan, ingen försäljning av tidningar, tobak eller lotter. En samlingspunkt mitt i byn där bussen stannar, med möjlighet att fika och äta hemgjord mjukglass.
Om exakt en krönika spelar Sverige sin första match i EM i fotboll. Egentligen skulle jag vilja låsa in mig, dra ner rullgardinerna och titta på varenda match under hela den månadslånga turneringen. Men så enkelt är det inte, för även i en stressad fotbollsnörds liv finns det andra saker att ta hänsyn till. I mitt fall: Besök från fastlandet. Varpa. Ytterligare besök från fastlandet. Föredrag i Östergarn. Källare- och akutstädning av uthus. Besök från fastlandet en gång till...
Förresten. Jag har inga rullgardiner.
Några av ”mina” fotbollskillar på asylmottagningen i Burgsvik har nu fått besked: ”Ut!”.
Vilken dag som helst hämtas de och skickas till Tyskland, det land de blev registrerade i när de flydde. Alldeles för många berättar samma sak. De ville komma till Sverige, men i Tyskland blev de uppmanade att lämna sina fingeravtryck för att tyska myndigheter skulle kunna se om de förekom i något internationellt förbrytarregister. Ingen berättade att de samtidigt blev registrerade som asylsökande i Tyskland och därmed missade chansen att få stanna i Sverige.
När jag använder ord som ”skamligt” och ”inhumant” när även personer, långt utanför SD:s mörka sfär, säger att det stora antalet flyktingar äventyrar vår välfärd, då blir jag förvånad. Senast för några dagar sedan:
– Kanske drabbar det inte oss som är äldre, men vi måste tänka på våra barnbarn!
Efter två års otålig väntan ska jag om några timmar hämta min Royal Enfield, eller ”Kungliga Effe” som jag ibland kallar min mc när jag blir tillräckligt irriterad. Tre välrenommerade mc-specialister har skruvat, fixat och trixat men gått bet.
Då, på väg att helt ge upp, fick jag tips om Stig Eneqvist i Stenkumla. För några dagar sedan ringde han:
– Nu är den klar!
Han påstår att den fungerar. Startar som den ska, låter som den ska, rullar som den skall...
Som sagt: Om några timmar!
EM-fotboll på Fiket, EM-fotboll på campingen, EM-fotboll i skinnsoffan.
Där ska jag vara!
Här hemma hänger jag kanske en filt för fönstret.