Inte för att jag vet vem ”Hemmansägaren” är, men blir mycket glad när jag får ett julkort från honom. Avsänt från Tyskland med en glittrande gran som motiv, frankerat för 0,80 euro (7,42 svenska kronor) och med önskan om God jul och Gott nytt år. Och därtill en lång rimmad dikt, skriven på någorlunda hyfsad svenska.
Han hyllar mig för min positiva inställning i flyktingfrågan. Han tycker att jag ska bjuda flyktingarna på bad i den nya bastun i hamnen, han vill att jag ska pigga upp dem med en riktig svensk sång, gärna ur Edvard Perssons repertoar, och han skriver om ”öppna hjärtan” och om min skåpbil, som jag brukar skjutsa flyktingarna till och från affären i.
Så mycket omtanke och så frikostigt av en person, som nog egentligen tycker väldigt illa om mina åsikter och som kommer att påstå att jag totalt misstolkat innehållet i hans julhälsning.
Vi i ettan, förstaklassarna i de gotländska skolorna: Isaac Sahlström i Guteskolan vill bli städare när han blir stor.
Vilket fynd för ett framtida jämställt samhälle! Alla kan ju inte bli hockeyproffs.
Dagen före julafton, i grevens tid alltså, fick jag äntligen en flaska dricke. Utan dricke och utan anjovis går det bara inte att fira jul.
Det var en bank på södra Gotland som sponsrade mig med en välfylld 1,5 liters petflaska. För att inte bli beskylld för straffbar bestickning och därmed risk för att fällas av någon pressetisk nämnd, betalade jag dricken med lite av mitt misslyckade marsipan- och chokladgodis. Smaken är det ingen fel på, men utseendet... Enligt bild i receptet ska godisbitarna vara helt runda, men mina ser i formen mera ut som små stekta ägg.
Men, som sagt, inget fel på smaken.
Bra att det här kom på tal, skillnaden i utseende på det man lagar själv och på det man ser på bild. På måfå öppnar jag en av de mattidningar, som då och då kommer med posten:
Chiliheta veggobitar med avokadokräm.
Som smala höga raukar med en tjock gurkskiva längs ner, avokadokräm ovanpå, därefter marinerade veggobitar, ytterligare ett laget avokadokräm och dekorerat med klippt krasse.
Så vackert och så aptitligt det ser ut! Jag tänker inte ens försöka, för jag vet att de ändå slutar med en enda röra på tallriken.
Men säkert inget fel på smaken.
Erik Gadd i Visby är död . Farbror till sångaren med samma namn, fast Eric med c.
Om honom (den döde) ska jag berätta i nästa krönika.
Kan det vara så att alla vackra bilder i mattidningarna egentligen är fusk?
Mitt julgodis till exempel. Det kanske inte går att forma till vackra runda kulor. Istället använder matfotograferna stenkulor, som målas med någon blank chokladliknande färg och placeras i en dekorativ pyramidform för fotografering?
Ja, så är det nog.
bison.gotland@telia.com