Det var inte precis igår jag var i sjuårsåldern, men jag minns tydligt den första snön det året. Jag hade fått en rattkälke i julklapp och hade, trots bättre vetande, försökt testa den i Slites bästa kälkbacke redan på juldagen. Men där fanns bara ett tunt lager av frost och på frost åker man inte rattkälke med tunna medar.
Allmän depression rådde bland den talrika barnskaran i Slite, som bara väntade på en sak. Snö. Det dröjde dock flera månader, i alla fall några dagar, innan den kom. Pappa väckte mig tidigt en morgon innan han gick till jobbet och lyfte upp mig vid fönstret ut mot Bogeviken så att jag kunde se ordentligt.
Vitt, vitt, vitt!
Den första snön en mansålder senare kom först nu på morgonen, fredag. När jag plumsade (nåja) ut efter tidningen kände jag små skärvor av lyckan från den där morgonen i Slite, trots att snö numera innebär att jag måste ta fram min handdragna snöplog, skapa gångar och skotta rent vid brevlådorna. Jobbigt.
Så nu ska jag börja längta efter den första vintergäcken.
Nyårsafton.
Nära tvåhundra personer med facklor och lyktor samlades utanför Fiket och promenerade ner till hamnen. Där kramades vi och önskade varandra Gott nytt år och skickade upp våra raketer.
Den finaste nyårsafton under de 45 år jag vistats här i Burgsvik.
En kvinna ringer och är förtvivlad. Nej, skitförbannad och ledsen! På den stinkande sajten Flashback och på alla som där tycks tillbringa merparten av sin vakna tid åt att förtala, ljuga, hata och namnge personer i olika, ofta kriminella, sammanhang.
Kvinnans ilska riktar sig främst mot signaturen Golden-Tie, som insinuerar att en namngiven tidigare dömd man kanske är skyldig till nyårsnattens knivdåd i Visby, då en person i 70-årsåldern skadades allvarligt. Polisen har gripit en annan man för dådet.
Golden-Tie namnger och berättar om den helt oskyldige mannens tidigare brottslighet och i vilka kretsar han numera umgås. Han avslutar sitt inlägg på Flashback:
”Hans morsa är visst döende”.
-Det är hon inte alls, säger kvinnan som ringer. När jag berättade vad jag läst om henne och hennes son på Flashback skrattade hon först, men sen blev hon väldigt ledsen.
Jag har nu skrivit krönikor i femton år i GT. Därför vill jag avsluta den här krönikan med något mera lättsamt och hoppfullt än om Flashback och Golden-Tie. Min allra första krönika på nyåret 2000 slutade så här:
”Regnet piskar mot fönsterrutorna, det blåser nästan kuling ute i viken. Veden är slut. Treans växel i min gamla Saab har slutat fungera.
Då läser jag under ”Dagens ros” i tidningen:
Miljoner rosor till Benny. Du är det underbaraste som finns. Längtar du också till sommaren? Jag älskar dig så mycket som det bara går.
Din Lisa.
Älskar ni fortfarande?