Jag som, mig veterligen, aldrig ägt en pelargon köper plötsligt tio stycken. Två för att jag plötsligt inser att pelargoner bör man nog ha och åtta för att de var så väldigt billiga. Tio kronor styck.
I brist på lediga fönsterbräden har jag placerat dem i växthuset. Nu är frågan, måste jag byta till större krukor och måste jag då också byta jord? Jag har sett att det finns särskild pelargonjord, men duger det inte med vanlig jord spetsad med lite hönsgödsel från salig tuppen Pekkas och hönornas tid?
Undrar en som aldrig förr behövt ställa frågor om pelargoner.
Min goda vän, hon med den svåra cancern, mejlar:
Hej! Idag bad jag att få träffa rond-läkaren (han hoppade över mig på ronden) för ett akut problem. Han vägrar träffa mig. Han hänvisar till den läkare jag träffat tidigare, men som nu är ledig i över en vecka.
I fem veckor har hon legat med dropp på ett sjukhus på fastlandet och i sin förtvivlan och maktlöshet, i väntan på en eventuellt operation som kanske blir den här veckan, kanske nästa, skriver hon också:
Sjukvård? Nej! Sjuk Vård!
En solig vindsvag dag blir abstinensen alltför stor. Jag kränger på fiskarbyxorna och vadar ut två nät, ett för laxöring och ett för strömming. Det var länge sen nu och fiskfacket i frysen är, sånär som på några idfiléer, helt tomt. Så får det inte vara hemma hos en kustnära (70 meter) husbehovsfiskare.
Tidigt i morgon bitti ska fisk bärgas och frysfacket åter fyllas.
När jag 1999, efter en mängd år på fastlandet, flyttade hem till Gotland blev jag erbjudanden att träna några gotländska fotbollslag. Jag hade då i nästan femton år, med hyfsad framgång, varit tränare för ett antal ungdomslag i Brommapojkarna.
Jag gjorde några studiebesök runt om på ön och tittade på träningar. Så himla dåligt! Slappt och likgiltigt. På alla nivåer, Gute undantaget. Fast det var då det och det har väl blivit bättre? Tja. Dalhem tuffar på rätt bra och Gute är fortfarande öns bästa lag.
Men i övrigt... Lika dåligt tränade som för femton år sedan?
Min oro i förra krönikan, för att varpan snart dör ut består. Redan 2018 kan det i princip vara slutkastat. Det är kris.
Men i fredagstidningen läser jag resultatlistan från den årliga skolvarpan. Massor med ungar från hela ön är med. Tänk om bara en fjärdedel av dem ville fortsätta, då skulle kanske vår nationalsport överleva.
Varpa borde vara ett obligatoriskt ämne i skolorna.
Och tidigt nästa morgon återvänder jag till fiskeplatsen. Näten har förflyttats nära hundra meter (säl?) och äckligt slemmig havsmossa har fyllt varenda maska i näten. Inte en enda strömming, men en fin laxöring i strömmingsnätet!
Ur led är tiden.
Mejl: bison.gotland@telia.com