En bra bit in i april och jag har ännu inte börjat morgonbada.
Är det åldern?
Solen värmer och folk och fä och växtlighet lever upp, det märks tydligt just nu.
Också bland de asylsökande på förläggningen vid Björklunda i Burgsvik. I synnerhet de mindre barnen som springer omkring och stojar, utan kännedom om regeringsbeslut om ”tuffare tag” och ”vi måste värna om vår egen välfärd”. Eller om Migrationsverket, som snart kommer med besked om vem som måste lämna Sverige.
Jag ser och hör oron bland de vuxna, de som är i farozonen. Inte för att Migrationsverket ska betrakta deras flykt som obefogad, utan för att de under flykten registrerats i något annat land i Europa och därför måste skickas tillbaka dit. Vad som sedan händer är det ingen som vet.
Men om det anar de lekande barnen, den här vackra soliga vårdagen, ingenting.
Regionens gröna betalsäckar för sopor, vem hämtar dem?
Här längs min gata har det i några veckor stått två stycken. Nu sönderhackade av fåglar och med soporna utspridda.
Sedan några år pressar jag min egen apelsinjuice till frukosten.
Just nu kostar en nätkasse med ett kilo blodapelsiner från Italien 18 kronor. Så här står det på medföljande produktbeskrivning:
”De här blodapelsinerna kommer från våra odlare på Sicilien. Varje apelsin handplockas när den är precis solmogen”.
Låter ju väldigt bra, men blodapelsiner? De flesta är röda i köttet, men många ser också ut som helt vanliga gula apelsiner, som normalt är billigare att köpa än blodapelsiner.
Blir jag lurad, eller finns det blodapelsiner helt utan ”blod”?
Helt har jag glömt bort att berätta om mitt senaste bastubesök i min serie om gotländska sockenbastur. Nummer 23 av drygt 30 var den i Stånga.
Utan att på något vis sätta press på ännu inte besökta bastur, vill jag ändå meddela att i Stånga, efter badet, serverades supé med för- och efterrätt och dryck.
Klass!
I helgen ska jag besöka föreningen Gutnalia i Stockholm, som firar 110-årsjubileum.
Gutnalia är helt könsneutral, i motsats till Gotlands Gille i Stockholm som fortfarande, efter 160 år, ännu inte tillåter kvinnliga medlemmar. I gillets stadgar från startåret 1856 står det (i förkortat och modernt språkbruk):
”Gotlands Gille ska vara en samlingsplats för gotlänningar i Stockholm”.
Dock ej gotländskor.
Min ”efterlysning” i förra krönikan efter mc-reparatören i Stenkumla-Vall-Akebäck-Hogrän-eller där i närheten-trakten, som jag glömt namnet på, är spårad.
Stig Eneqvist i Stenkumla försöker nu få liv i min Royal Enfield.