På mitt köksbord samlas alltid saker som definitivt inte hör hemma på ett normalt köksbord. Så när jag ska äta påsklunch med kokta ägg, gravad sik, inlagd sill och snaps av märket Renat, finns där ingen plats. Hela bordsytan är upptagen av, i bokstavsordning, Adventsljusstake (i april?), Blomvas (vissna tulpaner), Disktrasa (väl använd), Kanelbulle (halv och stenhård), Strumpa (flerhålig), Tidningar (högar), Vattenpass (!?) och ospecificerat Annat (en hel del).
Varför just på mitt köksbord? Och varför snart samma sak igen?
I förra krönikan skrev jag om Sture Magnusson i Fidenäs. En av de sista hantverkarna, tror jag att jag kallade honom. Jag hade bett honom att reparera två gamla kuskbockar som jag ärvt, men Stures specialitet är egentligen att tillverka träbåtar. Jag fick komma in i hans verkstad och beskåda hans senaste båt, en fiskekutter med styrhytt och allt.
Någon gång i vår blir det kanske sjösättning. Fiske? Nej, för Sture är själva sjösättningen det viktiga, att få se båten i vattnet och att den flyter.
Om han skulle sälja båten, vilket han inte tänker, skulle hans timförtjänst för fem års arbete bli knappt 10 öre har han räknat ut!
Är i Stockholm för att se Hammarbys premiärmatch i Allsvenskan mot Häcken. Vilken fest det ska bli! Skriver jag nu matchdagens morgon, för även vid förlust är det fest när folkrörelsen Hammarby spelar. Över 30.000 ska se matchen och åtskilliga tusen av oss marscherar från Medborgarplatsen och stoppar all trafik fram till den nya arenan vid Globen. Där ska vi sjunga oss igenom matchen. Ingen skönsång, inga djupa poetiska texter. Men från hjärtat.
Hur är det möjligt med ett sådant engagemang här i Sverige? Johan Esk på Dagens Nyheter inleder sin sportkrönika i dagens tidning så här:
Det är påsk och troende ska i helgen vallfärda till sina allsvenska fotbollstempel. Deras religioner bygger på tro och tvivel, kärlek och hopp. Hammarbys Kennedy Bakircioglu ber en bön, gör ett korstecken – och sparkar igång festen.
En läsare från Fröjel mejlar en kommentar om det jag skrev om Gotlands Gille i Stockholm, som nyligen hållit sitt 159:e årsmöte sedan starten 1856. Inte heller vid detta möte fanns något förslag om att tillåta kvinnor att vara med i gillet.
Mejlarens dotter, gotländska, bor i Spånga och är gift med en stockholmare. Eftersom mannen därmed har gotländsk anknytning blev han inbjuden till gillets sammankomst med middag och föredrag. Men inte hans gotländska hustru.
Kontakt togs med Gotlands Gille och svaret blev:
Nej, inga kvinnor! Heller inga planer på att modernisera statuterna.
Efter ansenlig möda lyckades jag städa bort allting från köksbordet och då blev där plats för min lilla påsklunch.
Och Hammarby vann, sången tog aldrig slut.
Mejl: bison.gotland@telia.com