Jag slötittade på TV häromveckan och hajade till i en intervju med Horace Engdahl när han fick frågan vad han trodde framtiden bar i sitt sköte och svarade ”krig”. Vad säger karln? Sedan insåg jag till min förskräckelse att han nog vet han talar om. Det är inte lärare och sjuksköterska som är framtidsyrkena. Det är soldat.
Vi lever i oroliga tider. Låg- eller högintensiva krig rasar runt om i världen. I Afrika är läget minst sagt instabilt i ett flertal stater. I Mellanöstern detsamma, och just i Syrien rasar ett fullskaligt krig. Terrorattacker utförs numera dagligen var som helst och hur som helst och när som helst. Miljontals människor lever på flykt. Miljontals människor svälter. Fördelningen av jordens resurser är mer ojämlik än någonsin tidigare i historien. Religiös fanatism breder ut sig. Politiska irrläror tillåter vilka övergrepp som helst. Etnisk rensning på olika håll i världen står ständigt på dagordningen. Spänningar mellan nationer och inom nationer tilltar och tar sig i allt våldsammare uttryck. Och själva klotet är alltvärre utsatt för miljöhot.
Och vi som inte är direkt drabbade för en alltmer sofistikerad avskärmningspolitik. Vi bygger murar, vi reser hinder, vi slår vakt om allt vi har och är inte beredda att ge avkall på minsta lilla av vår bekvämlighet och trygghet. Solidaritet står inte särskilt högt bland våra värderingar. Men frågan är hur länge vi kommer att vara bara åskådare. Det kanske blir som Horace Engdahl spår att kriget är framtidens melodi – även för oss.
Krigets vedervärdigheter finns rikt dokumenterade i litteraturen. Jag tänker på t.ex. Norman Mailers "De nakna och de döda", jag tänker på Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg"; för att nu nämna några få. För att nu inte tala om förintelsens alla ögonvittnesskildringar. Men sådant biter tydligen inte i avskräckande syfte.
Kan vi göra något för att Horace Engdahls spådom inte ska slå in? Ja, stängda gränser och rustat försvar är definitivt fel väg och kontraproduktivt – det krävs inte särskilt mycket intelligens för att inse det. Vad som är rätt väg är kanske svårare att säga. Men vanmakt och hopplöshet får inte tillåtas ta överhanden. Vi måste hålla fast vi en framtidstro, vi måste göra motstånd, vi måste våga välja ett annat framtidsyrke än soldatens. Eller vad säger du?
Det hissar vi
Bernie Sanders – det finns hopp för mänskligheten!
Det dissar vi
Amerikanska republikanska presidentkandidater – vilken rysare att någon av dessa intellektuella krymplingar skulle få denna maktposition!