Den gnistrande väv som utgör den mänskliga sammanlevnadens historia består av garn i olika färger, av olika dimensioner, av olika kvalitet, slagna i en varp av trådar i olika färger, av olika dimensioner, av olika kvalitet.
Mångfalden i sig är det tydligaste uttrycket för den mänskliga kulturen. Det är denna mångfald som driver utvecklingen, befrämjar framstegen, berikar våra liv och vidmakthåller uppnådda framgångar.
Men vissa skräms av denna mångfald. Och vissa vill att vi ska skrämmas av den. Alla ska uppträda på ett och samma sätt. Alla ska stöpas i en och samma form. Alla ska tro och tycka likadant. Och måttstocken är då givetvis jag själv. Jag (vi) representerar en överlägsen kultur; andra ska anamma den eller tillintetgöras. I USA och Ryssland är ett av de värsta brott man kan göra sig skyldig till ”anti-amerikansk” respektive ”anti-rysk” verksamhet. Vad som är ”amerikanskt” respektive ”ryskt” bestämmer makthavarna som det passar sig i varje givet fall. Muslimska diktaturer i Asien toppar dock listan i konsten att förhärliga sitt eget leverne och förklena (för att uttrycka sig milt) andras. I Europa har det polariserande språkbruket inte riktigt kommit till användning, men visst kan man här höra att ”västerländska värderingar” är något högtstående som vi alla bekänner oss till. Vad det närmare bestämt rör sig om för värderingar är dock högst oklart och grumligt.
Det kan vara svårt att dra lärdomar av historien, analysen inkluderar så mycket ”om” och så många ”men”. Det är dock inte svårt att konstatera att alla avskilda, monolitiska, kulturer världen så här långt har skådat har förintats, förtvinat eller gått under på något annat sätt.
Om alla suttit och kardat sitt eget garn och spunnit sin egen tråd hade det aldrig uppstått någon gnistrande väv som bevis på mänsklig kultur. Mänsklig kultur är alltså detsamma som mångfald, eller rättare sagt; mångfalden är den grundläggande förutsättningen för en livskraftig kultur. Kultur i singularis är beroende av kulturer i pluralis.