Det fanns en tid när Sverige var Sverige. Alla tittade på Hyland på stats-TV:n och alla följde Tre Kronors öden och äventyr när ishockeyn i Sverige var som störst under 1970-talet. Någon Hyland finns inte längre. Och Tre Kronor använder 177 spelare om året (och då är ändå de 60 bästa upptagna på andra håll i världen) och spelar allehanda turneringar som man har glömt innan de började. Sverige och svenskar kan inte längre sägas ha någon gemensam kulturell identitet. Över huvud taget förefaller nationalstaten vara på väg att spela ut sin roll som gemensam kulturbas. Skiljelinjerna löper inte mellan svenskar och italienare, svenskar och tyskar eller svenskar och indier. Skiljelinjerna löper i stället mellan de som är inne i stugvärmen och de som är utanför i kylan. Och det gäller i alla länder. Den förhärskande politiken går numera ut på att främja förutsättningarna för en medelklassmajoritet – och om man inte tillhör den majoriteten är man inte med i matchen. Guy Standing talar i sin bok ”En färdplan för prekariatet” om prekariatet (de som befinner sig i en prekär situation) som en växande ”klass” som inte är fullvärdiga medborgare (i något land) och därmed inte heller har tillgång till de mänskliga rättigheter som ofta (till viss del i vart fall) är knutna till en nationell tillhörighet.
I termer av mänskliga rättigheter brukar man urskilja fem olika rättighetstyper; civila, kulturella, politiska, sociala och ekonomiska. Bland de kulturella rättigheterna ingår individers och gemenskapers rätt till åtnjutande av och deltagande i sin valda kultur, inklusive språklig och konstnärlig produktion, på jämlika, värdiga och icke-diskriminerande villkor. Ska man kunna tillgodogöra sig detta måste man vara med i samhällsgemenskapen. Prekariatet – denna växande minoritet – är inte det. Men vi kan inte, och vill inte, vända tillbaka till Hyland och Tre Kronor. Vi måste skapa något nytt, inte återuppväcka något gammalt. Det s.k. ”mångkulturella” samhället kan vara ett avstamp. Men det kan knappast vara något annat än ett övergångsstadium. Hur som helst är den största utmaningen att få alla delaktiga. Och vad gäller just det går det åt fel håll – i hög hastighet. Det är dag att bromsa och vända.
Det hissar vi
Calle Brobäcks kulturpris – välförtjänt.
Och det dissar vi
Nedläggning av Bromma – en kulturfientlig handling.