En av den svenska konsthistoriens mest kända målningar är Nils Dardels (1888-1943) Den döende dandyn från 1918. Det är ett porträtt som berättar en historia. Dandyn tog avstånd från de borgerliga konventionerna genom att vara extremt aristokratisk. Dandyns yttre perfektion skulle spegla den inre förfiningen. Baudelaire (1821-1867, fransk poet m.m.) lär ha sagt ”Dandyn bör sträva efter att oavbrutet vara sublim; han bör leva och dö framför spegeln”. Den döende dandyn är i Dardels porträtt på väg att tappa sin spegel. Inför döden går det inte att upprätthålla någon fasad; varken yttre eller inre. Dödsögonblicket är sanningens minut. Spegeln behövs inte. Dardels porträtt berättar på så sätt en hel historia om livet och döden.
Ett drygt halvsekel (1856) innan Dardel målade sitt porträtt målade Henry Wallis (1830-1916, en av de engelska prerafaeliterna) Chattertons död. Likheterna är påfallande – liksom skillnaderna. Thomas Chatterton (född 1752) var en ung man av förhållandevis enkelt ursprung. Född i Bristol flyttade han till London och närde litterära drömmar. Han anses av många ha varit en gudabenådad poet. Han blev så småningom något av en uppburen gunstling för romantikens författare och målare. Men den ställningen uppnådde han först efter sin död. Missförstådd, besviken och utfattig förgiftade han sig själv till döds med arsenik – några månader innan han skulle fylla 18 år – i ett sjabbigt vindsrum på Brooke Street i London. Invid kroppen påträffades ett sönderrivet refuserat manuskript. Där kanske historien hade kunnat sluta; Chatterton hade varit ihågkommen endast av ett fåtal litteraturforskare och älskare av romantisk engelsk 1800-talspoesi. Men trådarna till myten hade börjat att spinnas. Och Wallis porträtt sammanfattar och förhöjer den myten. Kontrasten mellan å ena sidan Chattertons liv i misär och desperation och å den andra sidan det vilsamma och sublima dödsögonblicket blir blixtrande. Chattertons hela historia berättas. Tidsandan återges. Och den eviga frågan om innanför- kontra utanförskap ställs.
Såväl dandyn som Chatterton är outsiders. Den ena genom att ställa sig ovanför samhällsgemenskapen, den andra som kommer underifrån och som inte får vara med. Den ena representerar ett självvalt markerande utanförskap, den andre är utstött, icke önskvärd. Gemensamt är livets (och dödens) stora fråga om spänningen mellan närhet och avstånd. Kan man vara nära och samtidigt långt borta?
Det hissar vi
Jag säger bara 7-2! Kom till Gutavallen!
Och det dissar vi
10 miljarder extra till försvaret – oansvarigt slöseri.