Robert Schuman, Jean Monnet och ytterligare några fransmän funderade efter andra världskrigets slut på hur man skulle kunna lägga vantarna på tyskarnas koltillgångar. Även om tyskarna förlorat kriget kunde man inte bara sno kolet. Vad gjorde man då? Jo, man snodde kolet. Men man maskerade det snyggt – och presenterade det som att man grundade en gemenskap. En fredlig gemenskap var precis vad Europa behövde efter andra världskrigets härjningar. Men precis om Aldous Huxley har sagt om att lycka i livet är som koks – en biprodukt är även det europeiska fredsprojektet en biprodukt. Kol- och stålunionen var ett rent kommersiellt projekt – med inslag av rofferi. Vem skulle förresten ha döpt ett fredsprojekt till Kol- och stålunionen?
Några årtionden senare sålde ett gäng europeiska storkapitalister in den europeiska ekonomiska unionen som ett fredsprojekt. Man kunde givetvis inte införa det om man angav att syftet var att redan rika skulle kunna tjäna ännu mer pengar. Nej, återigen fick fredssträvanden utgöra maskeringen. Det lyckades – igen.
EU av i dag är i och för sig en i många stycken en tämligen menlös och harmlös företeelse som inte åstadkommer något särskilt vettigt. Men storkapitalismen gynnas förstås. Och vissa statstjänstemän får resa förstaklassresor runt om i Europa; mest till Europas fulaste stad Bryssel och frottera sig med kollegor från andra länder. Under många år tillhörde jag själv den kretsen. Förvisso småtrevligt då och då, men tveksamt om skattebetalarna hade någon glädje av det.
Det som dock på senare tid har förargat mig är att man inte ens orkar hålla fredsfasaden uppe. Välkomna i gemenskapen är i dag länder vars regeringar är öppet homofoba, antisemitiska, antidemokratiska och föraktfulla inför rättsstatliga förhållningssätt och som dessutom hyllar våld och förtryck som lösningar på samhälleliga problem. Fred, frihet och mänskliga rättigheter väger lätt, fjäderlätt, när en öppen och oreglerad marknad läggs i motsatt vågskål. Mänsklig värdighet och fredlig samvaro trängs bort av kravet på ostörd finansiell rörlighet. Drägligare livsvillkor för det stora flertalet hamnar i bakgrunden när eliten ska tillförsäkras valfrihet vad gäller sin lyxkonsumtion. Enda trösten är att EU av allt att döma inte finns kvar om tio år (kom ihåg var ni läste det först).