James Kilroy var en amerikansk fartygsinspektör som när han under 1930-talet kontrollerade nitningen av fartygsplåtarna skrev ”Kilroy was here” på plåten med gul krita för att markera kontrollerad nitning. På många av andra världskrigets trupptransportfartyg noterades detta av soldaterna och stenen var i rullning. Under sin framfart i Europa och runt Stilla havet plitade soldaterna ned ”Kilroy was here” vart än de kom. Kilroy blev en fantasifigur som var först på plats överallt. Devisen lär finnas nedplitad på toppen av Mount Everest, på Frihetsgudinnans fackla, i dammet på månen och många flera udda platser. Vid fredskonferensen efter kriget i Potsdam hade det iordningställts en särskild toalett för Roosevelt, Churchill och Stalin. När Stalin återkom efter premiärbesöket lär han ha frågat de båda andra: ”Vem är den där Kilroy?”
Jag har själv som liten skolpojke på 1960-talet plitat ”Kilroy was here” på ja…kanske inte så exotiska platser alla gånger. En finess med Kilroy är också att han markeras diskret på svåråtkomliga ställen. Men nu var det länge sedan jag såg Kilroy. Det är en sak att förlänga livet och en annan att uppnå odödlighet. Men innerst inne i varje människa tycks det finnas en lystnad efter någon form av odödlighet. Milan Kundera (Tjeckiens näst bästa nu levande författare; Ivan Klima är den bästa) berör, eller rättare sagt tränger in i, ämnet i sin näst bästa bok med just titeln "Odödligheten". Det gör han även i sin bästa bok "Skrattets och glömskans bok". Och vilken skönlitterär författare värd namnet behandlar för övrigt inte vårt förhållande till döden? Vi människor vill ha en plats här i världen medan vi lever. Men vi vill ha en plats kvar även efter döden. Vi vill för de efterkommande – kanske inte basunera ut – men lite diskret, som Kilroy, tala om att ”jag har också varit här”. Det kinesiska ordstävet, att det spår människan avsätter här i livet är detsamma som det spår en knuten näven lämnar i floden efter det att den stuckits ned där och sedan dragits upp, är för oss skrämmande. Jag tror att tanken på att vi efter döden skulle vara totalt bortglömda ingjuter en isande skräck i många av oss. Vi vill avsätta spår och inte bli bortglömda. Vi har alla en Kilroy i oss.