Den politiska kulturen har radikalt förändrats på endast några årtionden. Och knappast till det bättre. Ska vi "vanliga människor" fortsätta bära rollen som passiva åskådare?
Riksdagen samlades för några veckor sedan. I samband med det har man kunnat ta del av intervjuer och uttalanden från de folkvalda. Några har sagt att de som politiker verkar i "förtroendebranschen". Vissa andra har uttalat att deras uppgift är att "marknadsföra" sitt politiska budskap. Och vissa har uttryckt det som att även politiken är "konkurrensutsatt".
Det har länge stått klart att det gemensammas bästa och omsorg om varandra står långt ned på politikernas lista över angelägna uppgifter. Lika klart har det stått att politikerna inte ska bestämma över våra liv, det ska vi själva göra (i konkurrens med varandra). Men nu talar politikerna öppet om att även de verkar i en "bransch" och att även de befinner sig på en "marknad".
Kultur är i sin ursprungliga mening att odla och förädla det naturen tillhandahåller. I överförd mening är kultur också att odla och förädla den mänskliga gemenskapen. Grundvalen för all kultur i denna senare betydelse är vad vi brukar kalla den mänskliga civilisationen. Under de senaste århundradena har nationalstaten förkroppsligat denna civilisation. I grund och botten har staten åtagit sig att skydda invånarna mot den ovisshet och den sårbarhet som våra liv är förenade med. I utbyte mot detta skydd har vi överlämnat vissa maktbefogenheter till staten.
Rent konkret har ovissheten och sårbarheten i våra liv främst ansetts bero på att vi är utsatta för nyckfulla och oförutsägbara marknadskrafter. Det har under långa tider varit statens främsta uppgift att skydda oss mot dessa krafter, att mildra dess konsekvenser och begränsa dess skadeverkningar. Det är det som är kärnan i all mänsklig kultur, eller om man så vill, i ett civiliserat samhälle.
Men under senare årtionden har staten tagit sin hand från uppgiften att skydda oss mot ovisshet, otrygghet och utsatthet. Fri ohämmad konkurrens är till människans fromma har det hetat – och heter. Milton Friedman och ett antal likasinnade ekonomer i Chicago kom under mitten av det förra århundradet fram till det. Under "satsa-på-dig-själv-skit-i-andra-decenniet" (det vill säga 1980-talet) spreds just det budskapet vida. Chicagoekonomernas läror – ibland betecknade som nyliberalism – har sedan oblygt fått breda ut sig och har applicerats på snart sagt alla mänskliga företeelser. Vi behöver inte ens satsa på oss själva längre, huvudsaken är att vi håller fast vid i att skita i andra.
Kulturskymning med andra ord.
Det hissar vi:
Hösten!
Och det dissar vi:
Det räcker väl ovan