En memoarbok innebär vanligen att någon hyllar sig själv. En biografi vanligen att skribenten hyllar någon annan. Men det behöver inte i något av fallen vara frågan om oreserverade hyllningar. Memoaren kan innehålla självkritik, men inte så att det alltför mycket stör det självgoda helhetsintrycket. En biografi kan vara mer kritiskt anlagd och nyanserad, men har ändå så gott som alltid en hyllande grundton.
Ernst Brunner har kommit ut med de två första delarna (jag antar att det kommer flera) av ”Där går han”; upp emot 1 400 sidor minnen och hågkomster från födelseåret 1950 fram till 1990. Ernst Brunner är lyriker, prosaförfattare och akademisk litteraturvetare. Och han är i alla dessa ”grenar” otvivelaktigt framstående – tycker jag.
Av memoarerna framgår, mycket tydligt, att även han själv har den uppfattningen. Mycket skryt alltså. Och inga spår av egna tillkortakommanden.
Det som frapperar mig är alla dessa detaljer. Han minns rabattens alla åtta arter av blommor invid entrén till ett hotell han checkade in på för en natt för 40 år sedan! Och givetvis även rumsnumret, vad han åt till frukost och vilka fåglar som drillade vad på promenaden därifrån. Han beskriver i detalj hur han har egentillverkat sina anteckningsböcker under årens lopp. Och han är närmast fixerad vid kroppar, kroppsfunktioner, kroppsprestationer; sin egen och andras. Från sitt arbete inom långvården besparar han läsaren inga detaljer vad gäller blod, lukter, organ och kroppsvätskor.
Man får också veta mycket och Brunner som hockeyspelare, boxare och löpare och även som sexualatlet. Vad gäller det sistnämnda är det helt klart att ett knull är ett knull – två kroppar emellan och inga störande känslor.
Släkten – särskilt fadern och modern – intar annars en central position framställningen igenom. Och den delen av berättelsen är i miniatyr ett stycke europeisk 1900-tals historia.
Läsaren får alltså veta massor om vad Brunner gör, när han gör det och hur han gör det. Brunner är en outsinlig brunn ur viken han öser fakta som staplas på varandra, sida efter sida. Men vem är Ernst Brunner egentligen? Vad tänker och tycker han? Hur ser han på sin omgivning? Vilka vägval har han stått inför? Varför har han gjort si och inte så? Om sådant får läsaren veta väldigt lite. Varför?
Det hissar vi
Amanda Lowe som Annie Cabbot!
Och det dissar vi
Låter gnällig men jag kan inte låta bli; Allsång på Skansen slår egna bottenrekord tisdag efter tisdag!