Ny demokrati hette ett parti som dansade en sommar. Så mycket nytt eller så mycket demokrati kanske det inte var frågan om. Men nu har vi fått en ny demokrati i det här landet – en demokrati som nödlösning och med allt mindre makt. Den nya elitismen har brett ut sig.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Så lyder den första meningen i den första paragrafen i vår främsta grundlag, regeringsformen. Det är själva grundbulten i vår demokrati.
Det är väl något som alla står bakom?
Nej, knappast.
Decennier av så kallade avregleringar är det främsta beviset. ”Avreglering” låter bättre än ”avdemokratisering”, vilket det i realiteten är frågan om. Eftersom den politiska, kulturella och ekonomiska eliten insett att det är svårt att motivera att den offentliga makten skulle ha någon annan grundval än folkmajoriteten har man tillgripit bakvägen och sett till att det utövas allt mindre offentlig makt i Sverige.
Det är inte så mycket makt kvar som vilar på demokratiska principer. Privat utövad makt omfattas ju inte av regeringsformens portalbestämmelse och är inte heller begränsad på något annat särskilt sätt.
Till demokratin brukar man också knyta vissa grundläggande mänskliga rättigheter. Och då tänker man på rätten att hysa vilka åsikter man vill och också yttra dessa åsikter i tal och skrift, rätten att ha vilken religion som helst, rätten att inte utsättas för godtycklig bestraffning med mera.
Under senare årtionden har dock mänskliga rättigheter alltmer kommit att fokuseras på rätten till egendom och rätten till ett privatliv utan inblandning. Flera och förstärkta rättigheter för dem som redan har mycket av den varan och färre och försvagade rättigheter för dem som inget har – det är den härskande trenden.
Alla ska ha fullständig makt över sitt eget liv och ingen ska ha makt över någons annans liv. Var och en bryr sig om sitt eget hem – inget folkhem här inte.
Det har på något sätt blivit helt okej att beskriva demokrati som det minst dåliga av styrelseskick; som en sorts nödlösning. Folket är för dumma, inser inte sitt eget bästa och framför allt inser folket inte andras och det allmännas bästa. Sådana insikter är i stället förbehållet en elit. Och den eliten har bedrivit ett framgångsrikt krypskytte mot verklig demokrati och kidnappat begreppet mänskliga rättigheter.
En åsikt? Nej, en insikt!