Visst är det härligt med alla som bara gör ”sin grej”… I efterdyningarna av mellospektaklet kan man konstatera att vi var ganska många som fick stå ut med att några få bara gjorde sin grej. Och det vore väl en sak om det var enbart några tondöva artister som valde att göra sin grej. Det kan man stå ut med. Men att vi gör vår grej eller att jag gör min grej har på något vis blivit den nya tidens mantra och ledstjärna. Jag gör min grej, jag tar inget ansvar för det och jag tar absolut inget ansvar för andra grejor.
Alla sitter och snickrar på sin grej och bryr sig inte ett dugg om andras snickerier. Inom EU gör varje land sin grej, andra länder får hållas med sina grejor bäst de vill. Några gemensamma grejor är det inte frågan om. I vart fall inte när det gäller att rädda livet på utsatta människor. Möjligen kan man tänka sig en räddningsinsats ena veckan, men inte den andra; då är det någon annans tur; man ska fördela icke-insatserna.
Andras olycka får inte hindra vår lycka. Bara det att vi tvingas höra talas om andras elände och misär är ett onödigt och ovälkommet smolk i vår egen lyckobägare. Skulle vi dessutom behöva se och uppleva det på nära håll? – Nej, nå'n dj-a ordning för det vara! Vi kan ju inte tillåta att vår egen välfärd hotas – är budskapet. Varför inte det? Det är väl just det som är vår medmänskliga skyldighet; att ta lite av vårt överflöd och ge till dem som inte har något. Men i nyliberalismens sköna egovärld är omtanke, empati och solidaritet tabu – det är liksom inte vår grej. I stället hyllar vi vår härliga inställning om att var och en gör sin egen grej – och skiter i alla andra!
Allra värst är att det finns en grundläggande övertygelse hos många att ”vi” har gjort oss förtjänta av att ha det bra och ”dom” har gjort sig förtjänta av ett liv i fattigdom, krig och misär. Vi ska väl inte behöva avbryta vårt vältrande i överflödet bara för att ge någon annan en matbit eller tak över huvudet. Vi lider, milt uttryckt, av en påtaglig brist på ödmjukhet och tacksamhet över sakernas tillstånd.
På Sicilien i Italien har ”vår grej” till och med tid efter annan utgjort en ”institutionaliserad” del av samhället. På italienska uttalas ”vår grej” ”cosa nostra”… Ska det vara vårt föredöme och vår ledstjärna?
Det hissar vi
Endre IF – täppte till gapet på Rönnbycoachen!
Det dissar vi
Sommartiden – totalt meningslöst pillrande på klockan.