Skog brinner, tåg kommer försent – eller inte alls, det snöar för mycket eller för lite, det regnar för mycket eller för lite, elektrisk ström uteblir, mobiltelefoner och trygghetslarm funkar inte. Parkeringsavgifterna är för höga. Och skatten är för hög. Flyktingarna är för många. Och – fel låt vinner!
Ja, livet bär med sig sin beskärda del av tråkigheter, motgångar och icke infriade förväntningar. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Och det måste var och en av oss kunna hantera, utan alltför mycket gnölande. Polisen, räddningstjänsten, regeringen, riksdagen, regionen, grannen, släkten eller vad det nu kan vara, kan inte bums ställa allt till rätta som har gått tokigt för oss.
Och om något går åt skogen tycks många av oss ha en inställd ryggmärgsreaktion att omedelbart leta efter syndabockar. Vems är felet? Vem är ansvarig? Varför är just det så förbaskat viktigt att få reda på? Varför inte låta det vara som det är – acceptera missödet. Eller, om det behövs, hjälpa till att fixa det som gått snett. Nej, det verkar som att vi först och främst måste hitta någon att hänga i galgen.
Även på den politiska arenan gnölas det över småsaker. Egentligen har världssamfundet endast två problem; dessa är å andra sidan gigantiska. Det är klimatförändringarna och den orättfärdiga snedfördelningen av våra samlade resurser. Dessa två jätteproblem har man såväl internationellt som nationellt dock bestämt sig för att inte anstränga sig för att göra något åt. Nej, all energi lägger vi på att gnälla över småsaker som för långsamma tåg och några för många nyanlända.
Och är tågen för långsamma och de nyanlända för många är vi inte särskilt intresserade av att göra något åt det. I stället ägnas all kraft åt att fastställa vems felet är. Politiska segrar inskränker sig till att rädda några hundralappar i månaden i sänkt skatt för pensionärer (denna extremt gynnade grupp) eller avdragsrätt för fackföreningsavgifter för heltidsarbetande (hyfsat gynnad grupp även den).
Men allra gnälligast är nog ändå alla dessa tidningskrönikörer som utan urskiljning spyr sin galla över allt och alla. Eller hur?