Så kom då den där dagen när det var dags för valparna att få nya hem. Det var inte lätt. Det har varit så fantastiskt roligt att ha valpar. Två, små vita fluffbollar som tultat omkring. Det har varit fart och fläkt här hemma hela tiden. Som när de, i smyg , fick tag i en ask tändstickor och försökte göra upp eld över hela vardagsrumsgolvet. Eller när de var ute och hjälpte till med grävning när fiberkabeln skulle dras in, de vita valparna hade lyckats smutsa ner sig till oigenkännlighet när de kom in igen. Lite läskigt var det när tikvalpen hade snattat en karta huvudvärkstabletter i min necessär och försökte överdosera, som tur var fick hon inte i sig något.
Först tänkte vi behålla tikvalpen men allt eftersom tiden gick så insåg vi att valparna skulle få det bättre i nya familjer. Vi har hittat goda hem till dem som uppfyller allt en liten hund kan önska sig och där de kommer att få möjlighet att studera vidare också.
Så en kväll, när valparna fyllt nio veckor, lastade vi in dem i bilen, yngste sonen och jag, och körde iväg med dem. Sonen var bedrövad, tårarna var nära att komma. Varje dag efter skolan har han skyndat sig hem för att leka med valparna, han har varit så omtänksam och omhändertagande med dem och nu skulle vi lämna bort dem. På veterinärkliniken kunde sonen inte hålla tårarna tillbaka. Valparna skrek så jag trodde lamporna skulle lossna från sina fästen i taket när de skulle få sina sprutor. Hanhunden skrek till och med innan veterinären ens nuddat honom med sprutan, då skrattade vi lite också, sonen och jag.
Det är inte lätt att ge bort det käraste man har. Sonen höll valpen tätt intill sig och jag led med honom när han skulle lämna över den till den nya ägaren. Men den enorma glädje och kärlek som mötte honom, när den nye ägaren fick valpen i sin famn, den överrumplade honom. När vi skulle lämna över nästa valp så var sonen nästan upprymd:
– Mamma, jag känner mig lite som jultomten! Jag kommer här med något som de önskat sig jättemycket och längtat efter!
Visst var det svårt att göra sig av med valparna. Men det var också väldigt roligt att kunna göra andra människor så lyckliga och glada.
Väl hemma igen så var huset tyst och tomt. Inga valpar som kom springande för att hälsa och ta emot. Ingen som rev av allt toapapper från rullen, morrade på toaborsten och spred ut smutstvätten i alla rum. Men där satt den vita knähunden och väntade på oss. Äntligen kunde vi få ägna oss åt henne igen, kamma henne och gå långa promenader. Och kanske, någon gång längre fram så skaffar vi valpar igen!