Bland det roligaste jag har varje vecka är när jag träffar 24 pensionärer på Gotlands folkhögskola, jag undervisar nämligen på en kurs som heter Deltidskursen. Till varje onsdag så har de läst en novell tillsammans som vi sedan diskuterar. Vi lär oss också om författaren och dess samtid. Kanske gör vi en liten avstickare till någon gammal svart-vit film om Gotland jag hittat, vi skrattar åt en brandbilsutryckning i Klintehamn på 50-talet där traktens ungdomar cyklar ikapp med utryckningsfordonet. Flera av cyklisterna hinner till och med fram före brandbilen till olycksplatsen. Min kollega som jag delar kursen med och jag har som motto att försöka sätta ihop en kurs som vi skulle vilja gå själva. Det är väl därför jag tycker det är så roligt!
Sedan så åker vi på utflykt också. Vi tittar på kyrkokonst, går på konstutställning och gör olika studiebesök. Stämningen är på topp i bilarna när vi åker iväg, det pratas och skrattas mil efter mil. Det är väldigt lärorikt att ut och åka med äldre, de berättar om ett förflutet landskap medan folkabussen far fram över den gotländska landsbygden. Jag försöker ta in så mycket kunskap det bara går medan jag rattar bilen mot vårt mål för dagen.
Jag har faktiskt inte alltid tyckt om pensionärer och det var med stor vånda jag tog på mig det här uppdraget för ett par år sedan. Ja, men de vet ju alla hur de är? Bara gaggar om att allt var bättre förr i tiden? De är gnälliga och svidiga och tränger sig i kön på ICA. Pratar bara om sina sjukdomar. De klagar över sin dåliga pension trots att flera av dem har mer pengar över än många barnfamiljer. Konstiga idéer om barnuppfostran har de också och så äter de konstig mat.
Med den ingången klev jag in i klassrummet på darriga ben första gången för att ta emot gamlingarna. Jag måste säga att jag blev oerhört förvånad över det jag mötte. Mina fördomar stämde ju inte alls! De här människorna var ju väldigt lika mig, vi skrattar åt samma saker, tycker samma saker är intressanta. Inte minsta gnäll har jag hört heller. Min äldsta elev är över nittio år och nästan blind. Men icke desto mindre är hen alltid väl påläst till dagens lektion, det finns ju många bra hjälpmedel nuförtiden, digitala inläsningar av böcker till exempel. Hen har en liten kikare i klassrummet så att hen kan hänga med. Och aldrig gnäller hen! Det är utslitna höfter, ryggar som krånglar och gamla skottskador men viljan att integrera sig med andra generationer är stark. Kulturmöten gör oss starka!