Det kan sitta som en kvarglömd klump i bröstet, något som aldrig riktigt har läkt. Det gör inte ont till vardags, men när den utsätts så känner kroppen snabbt igen och minns. Det börjar växa och man får nästan svårt att andas.
Det kan vara från din egen skolgång, de ärriga bilderna av den mobbade flickan i klassen som dagligen fick utstå glåpord. Hur hon, efter år av trakasserier, utvecklade en hukande gång, som en kyckling som inte får vara med flocken utan ensam måste springa och ducka för rovfåglarna. Ofta var hon utsatt av dem som själva fick utstå förtryck i andra situationer.
Det kan vara när du som mamma släpper av din lilla flicka vid skolan på morgonen. Några andra flickor står redan på trappan och väntar att skolan ska öppna. Du ser från bilen hur din lilla tjej går fram till dem och säger hej och hur de då vänder sig från henne, tiger, fryser ute. Du måste åka vidare till jobbet och hela dagen plågar klumpen dig i bröstet. Under tiden utvecklar din flicka en egen klump.
Det kan vara när andra vuxna lugnar dig och säger att allt är din livliga fantasi och att din flicka visst får vara med. Och när så det lilla barnet på kvällen säger:
– Mamma, det kanske ser ut som om jag får vara med. Men härinne så känner jag att det inte är så, och så pekar hon på klumpen hon håller på att utveckla.
Det kan vara i killarnas omklädningsrum dit inte alltid vuxna ögon når. Medan han man tycker är lite annorlunda är inne i duschen passar man på att gömma hans kläder och handduk. När han så kommer ut hittar han inget att skyla sig med, den största förnedringen. Vatten och tårar rinner ner från hans nakna kropp.
Det kan vara när alla måste stå i samma kö, även de som vanligtvis går undan för att de är utsatta. Nu tvingas de vara med de andra. Man boxar dem i ansiktet, knuffar, kör en rå stil. Tjong! Vid en tillsägelse så säger man:
– Men det var ju bara på skoj! Vi skojar ju bara!
Det kan vara den långa killen som ständigt får höra glåpord. Det går så snabbt också så det är nästan omöjligt för en utomstående att se: i busskön, i matkön, runt knuten. När han så är ensam en dag med sin plågoande rinner sinnet på honom. Han tar den lille och lyfter upp honom och slår hans bakhuvud i tegelväggen, nästan besinningslöst slår han, om och om igen. En fridens man som håller på att göra sig olycklig.
Kanske är det där onda i bröstet en gåva brukar jag tänka ibland, kanske är det en gåva att det aldrig riktigt har läkt. En erfarenhet. Och en påminnelse om vad förtryck är.