Allt du äger ska gå sönder. Jag vet att man inte ska hänga läpp för materiella ting men oj så sur jag kan bli när mina saker går sönder. Det känns så onödigt att behöva köpa nytt, ersätta något man redan har eller hur jag ska förklara. Jag är verkligen ingen köpare.
Ta min matberedare till exempel. Jag fick den i julklapp av mina föräldrar kanske 1984. Det var alldeles nytt med matberedare då så det här var en av de första på marknaden. Hushållsmaskinen har jag använt i princip dagligen i över 30 år. Vi har följts åt, min matberedare och jag. En liten spricka i förhållandet blev det för ett par år sedan när själva skålen sprack men turligt nog gick den att laga med silvertejp. Tejpen har till och med hållit i diskmaskinen.
Men så häromveckan gav plasten tillslut upp helt och det finns inga reservdelar att köpa till en 30-årig maskin, jag har finkammat nätet. Jag blev så fruktansvärt ledsen, jo jag vet, det är jättefånigt men i flera dagar sörjde jag.
Hemmansägaren var inte ett dugg ledsen, han har aldrig gillat den där apparaten som han tycker bullrar för mycket och stör honom i hans bokläsning.
Dessutom har han skurit sig illa på kniven en gång för 30 år sedan och sedan dess så har han haft ett agg till maskinen som han anser är livsfarlig.
Jag har smygtittat lite på nya men jag vill inte ha, jag vill bara ha min samma gamla. Dottern, som förstått allvaret i situationen, skickar mig en länk till en auktionssajt där en kvinna lagt upp en exakt likadan beredare till försäljning. Nu är maskinen min för bara ett par hundralappar! Glädjen var obeskrivlig när jag packade upp den igår kväll och genast kunde strimla lite palsternacka till kvällens middag.
Dagens ungdomar är bättre på det här med återbruk och att köpa begagnat än vad min generation är, för dem är det till och med trendigt att inte ödsla på jordens resurser i onödan. Ta dotterns studentexamen till exempel, tidigt klargjorde hon att hon då inte tänkte lägga ut några fantasisummor på balutstyrsel. Hon fick fastrar och mostrar över hela Sverige att skicka sina gamla balklänningar till henne och sedan valde hon ut en gammal trasa som lämnades in till en sykunnig bekant för lite småfix. Ett diadem i luffarslöjd knåpades ihop av faster. Enda utgiften var inköpet av ett par guldskor och ett guldskärp, båda hittades på Kupan till en sammanlagd kostanad av 60 kronor!
Naturligtvis tyckte jag min flicka var finast av alla på balen!
Det handlar liksom inte bara om pengarna, det är en väldig tillfredsställelse att kunna återanvända saker.