När man talar om trollen så står de i farstun, brukar det sägas.
Den moderna farstun stavas i dag sociala medier, och det talas en hel del om de troll som bor där. TV3 har till och med ett program som heter ”Trolljägarna” där Robert Aschberg snokar upp de värsta anonyma hatarna och konfronterar dem med vad de skrivit. Mycket underhållande, och mycket deprimerande.
Att hata anonymt är ingen ny företeelse på något sätt, det har mänskligheten ägnat sig åt i olika former sedan vi ristade bilder på grottväggarna. Men det som fascinerar mig är inte de anonyma människorna som i skydd av ett alias spyr ur sig hat, det är alla de som helt öppet ägnar sig åt detta.
Man behöver inte gå långt. Det räcker att ta sig in på Helagotland.ses facebooksida och läsa bland kommentarerna. Det finns mängder av exempel på det vi brukar kalla ”vanligt folk” som med sina egna Facebookprofiler använder ett språk och vädrar åsikter som inte bara är deprimerande utan i vissa fall skrämmande.
Jag vet inte vad det är som händer med människor som hamnar bakom en skärm. Det är som att vanligt folkvett, hyfs och uppfostran många gånger bara försvinner.
Jag tror att väldigt få av dessa faktiskt pratar på det här sättet vid fikabordet. Jag tror inte ens att de grälar med samma tonläge i verkliga livet. Men bakom en skärm går det uppenbarligen bra, då kan man skriva vadsomhelst med stora bokstäver och inte bry sig ett dugg om hur andra uppfattar det.
Jag skrev om Annie Lööfs sko förra veckan. Den hon ska tvingas äta upp efter överenskommelsen med sossarna. Och det kan man tycka vad man vill om, Annie Lööf är en i högsta grad offentlig person och som en sådan får man tåla en hel del.
Samma sak med mig, i min yrkesroll innebär det att stå till svars för det vi publicerar och därmed får jag finna mig i att bli kritiserad. Jag har för länge sedan slutat att ta debatter i sociala medier eftersom jag gång efter annan kört huvudet i väggen där. Det blir aldrig konstruktivt, bara destruktivt.
Men när helt vanliga människor utsätts för detta funderar jag på vad det betyder i förlängningen. Den stora bilden. Vårt samhälle. Världen.
Om priset för att göra något, tycka något, blir att tvingas löpa gatlopp bland tangentbordsmobben blir det bara den som skriker högst och vägrar att lyssna som hörs.
Å andra sidan. Så har det kanske alltid varit, mer eller mindre, slår det mig.
Och då kanske det är dags att ändra på det?
Om vi bara kunde komma överens om att vårda vårt språk en liten aning på sociala medier är jag övertygad om att debattklimatet skulle bli så mycket bättre. Här är fem konkreta tips:
1) Skriv inte i affekt. Tänk efter en liten stund innan du trycker iväg ditt meddelande.
2) Läs din kommentar högt för dig själv en gång. Skulle du säga så här till en person som står framför dig?
3) Fundera på hur du skulle ha reagerat om någon skrivit likadant till dig?
4) Svär inte. Och använd inte caps lock.
5) Överväg om det inte är du som är lättkränkt. Är det ens värt att bråka?
På fredag smäller det! Då lämnar vi sociala medier och träffar i riktiga livet istället. Klockan 17.30 är det dags för Mediabaren på Wisby Strand. Gäster den här gången är tf landshövding Peter Molin, LRF:s Anna Törnfelt och Sten Carlgren som är vd för Mr French som ska driva Wisby Strand och Kallis.
En fantastisk laguppställning, tycker jag. Det är fri entré och alla är välkomna.
Kan du inte komma går det att titta på programmet live och i efterhand på Helagotland.se!