11-åringen framför tv:n, ett besynnerligt program med en blåhårig kille som spelar dataspel rullar samtidigt som hon kollar på någonting på sin mobil.
En trappa upp befinner sig 12-åringen på sitt rum, med mobilen, oklart vad hon tittar på.
Själv lagar jag mat och har inte så lite svårt att låta bli att bli gubbsur över dagens ungdomar, tänker för mig själv att det var bättre förr och att jag minsann var ute och lekte precis hela tiden för om jag ville kolla tv på dagtid var det Ykköskanava, Språka på serbokroatiska eller Utbildningsradion med näverslöjd som bjöds i bästa fall.
Var fjärde gotländsk 10-åring är överviktig läste jag i en relativt nygjord undersökning. Och på radion hörde jag en intervju med idrottsläraren Eva Hultemar som 61 år gammal är både starkare och mer uthållig än sina grundskoleelever.
Jag är inte ute efter att sparka in öppna dörrar, men jag kan inte heller låta bli. För det är klart att de här sakerna hänger ihop.
Samtidigt förklaras inte ohälsan och övervikten enbart av skärmtid, det är bara en liten del av problemet. Arv och miljö handlar det om, och det är inte bara barnen som rör på sig mindre.
Deras föräldrar är också mer stillasittande i dag, och när vi i går tog cykeln eller gick till skolan eller fritidsaktiviteten så tar vi i dag bilen. När det gäller den saken är jag sannerligen inte bättre än någon annan, det skulle ta mig tio minuter att cykla till jobbet, ändå hittar jag alltid anledningar till att inte göra det.
Nu tränar jag förvisso långt mer än genomsnittet, så för mig finns ingen hälsorisk i detta. Däremot handlar det om vilka signaler jag skickar till mina barn. Hur ska de ta sig till saker och ting? Får de sin vardagsmotion? Eller är jag också en av alla dessa curlingföräldrar som genom min egen bekvämlighet binder ris åt ungarnas rygg?
Eva Hultemar säger i intervjun att det är just förebilder som barnen behöver. Förebilder och motivation. Så istället för att stå vid diskbänken och muttra över lata odågor till ungar borde jag engagera mig, ta promenader, hitta på aktiviteter.
Samtidigt läser jag artiklar om att ungdomar tvingas söka vård för psykiska problem i högre utsträckning än tidigare, och att det skrivs ut mer sömnmedel till barn med sömnsvårigheter än någonsin tidigare.
Kasualitet, någon? Orsak och verkan? Att som förälder göra det enkla i det här läget, att skylla på skolan eller ”samhället” är både dumt och fegt.
Allting börjar hemma. Med goda förebilder.
Det är inget litet ansvar vi tagit på oss, vi som satt barn till världen, och det är inte alltid lätt att leva upp till det. Men kanske är det inte dagens ungdom det ska muttras över, utan dagens föräldrar?
Förra veckan hade jag äran att tillsammans med Ulrica Fransson dela ut pris till Hela Gotlands Hjälte. Ni läsare har röstat fram vinnaren bland fem fina och värdiga kandidater, och i år blev det Tina M Larsson som genom åren gjort ett fantastiskt och uppoffrande arbete med ungdomar, både i sitt yrke och privat.
Hon är ett föredöme för oss alla. Och hon hade ett medskick till oss, som hon själv sa från scenen: ”Ju mer kärlek du ger, desto mer får du tillbaka”.
Vi blandar högt och… ja kanske inte lågt men i alla fall på en annan höjd av betydelse. Så bara knappa två veckor efter Hela Gotlands Hjälte är det dags för nästa ”tunga” pris. Årets Gotlandsmästare i semmelätning ska koras!
På tisdag, fettisdagen såklart, ordnar vi detta udda mästerskap. Förra året vann Levi Bengtsson med sex och en halv semla på fem minuter!
Är du tuff nog att anta utmaningen, skicka ett mejl till oss på tavling@helagotland.se. Du kan läsa mer om tävlingen på sajten (länk)!