7000 personer besökte nya M/S Visborg i Visby hamn i lördags. Det är mer än var tionde gotlänning.
Polisen gick ut och varnade för trafikkaos inför visningen av det nya fartyget, vilket vållade viss munterhet och sarkastiska kommentarer på sociala medier. Men det visade sig trots allt vara befogat.
Att gotlänningar bryr sig om sin färjetrafik visste jag naturligtvis. Det är ingen slump att vi skriver mycket om färjor på Helagotland.se och i GT. Vi mäter naturligtvis allt och i princip alla nyheter som berör färjetrafiken hamnar bland dagens mest lästa artiklar.
Men med detta i åtanke kunde inte ens jag gissa att 7000 personer skulle ta sig till hamnen för att titta på en båt som de allra flesta av besökarna kommer att tillbringa mer tid på än de rimligtvis vill i framtiden.
När man åker dagens färjor, dryga tre timmar till Nynäshamn, då är det lätt att glömma bort hur det var en gång. Jag är snart 45 år gammal, och mina första minnen av färjor är Drotten och Gotland som vi åkte med när vi ännu bodde i Rönninge och familjen skulle till sommarstället i Östergarn.
Vi skyndade oss ombord, den vita Opel Rekorden parkerad på bildäck och jag och brorsan rusade uppför trapporna för att hinna paxa sovplats på golvet i trapphuset. Pappa kom lunkande efter, rullade ut de gröna sovsäckarna i bomull som han fått från försvaret, sannolikt från 50-talet. De luktade svagt av mögel och om man drog dragkedjan hela vägen upp kändes det som att man skulle dö, och allt var ett enda stort äventyr.
Hur många nätter har jag inte tillbringat under de där trapporna på olika färjor. Legat där och lyssnat på stegen, sorlet som sakta avtar i takt med att folk hittar någonstans att sova. De rika, som jag tänkte, i sina fina hytter. Vi andra vanliga människor där vi fick plats, under trappor, under bord, i soffor om det gick att hitta någon som inte avsiktligt djävulsdesignats med armstöd i mitten för att förhindra att någon gud förbjude skulle använda den som sovplats.
Det fanns en salong också på någon av de här färjorna, en riktig restaurang alltid dukad med vita dukar och höga glas och så väldigt tjusigt. Jag minns inte om jag någonsin såg någon äta där, men kan med säkerhet säga att jag aldrig gjorde det.
Sen kom M/S Visby och jösses, om det hade varit ett äventyr tidigare att åka båt så var det ingenting mot detta jättelika skepp som man kunde gå vilse i, komplett med bollhav och lekrum. Kurragömma kunde pågå i evigheter eftersom det var omöjligt att hitta någon som bestämt sig för att hålla sig undan.
Nu fanns hytter även för mindre välställda. De låg på E-däck, under bildäck, och sällan har jag haft mer nytta av min hörselskada än när det skulle sovas på galonmadrasserna som var byggda omlott för maximalt utnyttjande av det obefintliga utrymmet. Det bullrade som i en torktumlare och luktade fränt av dieselolja och avgaser.
Just då förstod vi ändå inte riktigt hur bra vi hade det. Men sedan kom Nord Gotlandia och sötebrödsdagarna var över med Nordström & Thulin. Det jag minns bäst, eller sämst, var den bruna heltäckningsmattan och den allestädes närvarande lukten av askfat och gamla fimpar. Fem och en halv timme har aldrig känts längre.
Något större äventyr är det inte i dag att åka med de nya snabba färjorna, åtminstone inte för mig, men bekvämligheten och smidigheten är tusenfalt större.
De som är äldre än jag har så klart helt andra minnen, andra båtar, andra äventyr. Men vi som har och har haft en anknytning till Gotland är ändå förenade i detta. Hög som låg. Fattig som rik. Ingen kommer undan Gotlandsfärjan.
Därför är det, vid närmare eftertanke, inte så konstigt ändå att en skuta som ser nästan likadan ut som de andra lockar 7000 besökare en lördag i mars.
Vi vill veta vilket äventyr, eller kanske avsaknaden av äventyr beroende på synsätt, som vi har att vänta oss de kommande decennierna.
Sverigedemokraterna på Gotland är också ett slags äventyr, fast av helt annat slag. Just nu ser vi ett parti falla samman av interna stridigheter, slarva bort sin vågmästarroll och sällan har vi sett tydligare exempel på bortkastade röster.
Drygt 3000 gotlänningar röstade på SD lokalt, och detta var vad de fick. Knappast vad de hoppats på, får man tänka.
Ordförande Lars Engelbrektsson får raka frågor men säger att han inget hört eller vet och lägger på luren. Det är en typ av strutsmentalitet, att stoppa huvudet i sanden, som vi sällan skådat på Gotland. Om det inte vore så tragiskt hade det varit underhållande.
FOTNOT. Uppmärksamme läsaren Per-Olof Grymlings har berättat att jag omöjligtvis kan ha rest med Drotten då den färjan togs ur trafik 1963... FOTNOT 2. Andra läsare upplyser mig om att jag visst minns rätt då jugoslavienbyggda Visby bytte namn till Drotten mellan 1980 och 1982.