Så du ringde Peter till slut? Ja, först ringde jag upp och lade på några gånger för att jag var så nervös. Sen ringde han tillbaka och undrade vad fan jag höll på med och om jag tyckte det var kul att trakassera folk.
Så löd en seriestrip av Malin Svedjeholm här i GT under sommaren och med ens var jag där igen med luren i min svettiga hand.
Att i ungdomen ringa upp den man på avstånd är dunkande kär i, det finns inget svårare, inget värre, inget modigare. Inget i livet, förr eller senare, kräver en liknande beslutsamhet och lika mycket mod.
Jag har varit där, du också.
Det var innan nummerpresentatören, innan mobilen i var mans hand, innan sms och sociala medier att gömma sig bakom.
Det var på familjetelefonens tid. Vår familj hade en beige med nummerskiva stående på ett litet bord under en spegel i hallen.
Där kunde alla höra vad man pratade om. Så därför var det viktigt att, inför dessa svåra samtal:
1. Se till att få vara utom hörhåll för övriga familjen.
2. Lyckas vara just detta när det var troligt att även den uppringda (=förälskelsen) var utom hörhåll för sin familj.
3. Verkligen våga slå även den sista siffran i telefonnumret.
4. Ha något vettigt att säga om mamma, pappan eller något syskon skulle svara.
5. Ha något vettigt att säga om ens livs kärlek (trodde man) faktiskt skulle svara.
I dag är telefonen mitt viktigaste arbetsredskap, jag ringer vem som helst utan att tveka. Svarar de inte pratar jag in på svararen, skickar mess och mejl och ringer igen, tio samtal på en eftermiddag om det behövs, jag vet alltid vad jag ska säga, famlar sällan.
Men det är i jobbet, det. Men det finns även en annan verklighet.
Hon hette E. Så många gånger satt jag med luren i handen och slog fyra av de fem siffrorna, så nära men ändå så fjärran. När jag nu tänker på det är jag där i hallen igen med fingret i nummerskivan utan att våga snurra.
En eftermiddag övervann jag min nervositet och lät verkligen signalerna gå fram – bara för att få hennes mamma i örat. Hade jag då något vettigt att säga? Nja. ”Förlåt då har jag ringt fel” fick jag ur mig på hemvävd panikskånska (!) och lade sedan på.
Bara för att minuten senare ringa upp igen, nu när vallen ändå var bruten, och låtsandes som ingenting säga ”Hej, är E hemma?”, ”Nej, tyvärr”, ”Okej, hej då” och så pang i klykan.
Jag tänker att det var en grym tid men också en vacker tid att ha varit med om, en tid då man fick stå för vad man ville och tyckte, utan att gömma sig bakom en skärm.