Morbror Lennart är borta sedan länge, men i sin glans dagar var han brottare. Det var kittlande spännande och läskigt varje gång jag som barn skulle ta honom i hand.
Jag visste att det skulle göra ont, själv hade han antagligen ingen aning. Han var genuint stark, bara, med sina blomkålsöron och sina varma busiga ögon.
En gång bröt han halsen av en Vichyvatten-flaska när han skulle pysa loss kapsylen. Jag var imponerad i flera år och är det faktiskt än
I området där jag bor smyger ett antal katter ljudlöst omkring. En av dem brukar på våren sitta på vår trapp och stirra mot en ventil innanför vilken en talgoxehona har för vana att föda upp sina ungar.
På sätt och vis tycker jag lite synd om katten eftersom den aldrig någonsin är nära att fånga någon fågel. Samtidigt tycker jag det är skönt, jag vill ha mina småfåglar i fred.
Så här års är det stiljte på småfågelfronten, men katterna stryker ännu runt. Det är lite mysigt; en är grå, en är svart, en drar nästan åt rött. Jag vet inte mycket om katter men jag antar att de har någon slags hierarki och revir där de är kungar.
Det har hänt att de ryker ihop. Jagar varandra från vettet eller fräser och skriker och mäter sina krafter.
Det gör många av oss nutidsmän också. Jag tror det finns medärvt sedan stenåldern där den starkaste överlevde och tillskansade sig den vackraste kvinnan.
Det är lite fånigt, men så är det.
Jag vet inte precis om jag försöker bevisa något, men jag märker att många andra män gärna gör det.
Det är när jag hälsar och tar i hand jag märker att den här instinkten finns kvar hos många män.
I augusti cyklade jag omkull och gjorde illa högerhanden. En sån där skön vurpa där jag for över styret, landade på hjälmen och fick handen under mig. Lillfingret är fortfarande ordentligt ömt.
Och så: Fram kardan, en blick som inte viker– och sedan trycker till.
Jävlar vad ont det gör. Det händer att jag skriker. AJ SOM FAN! skriker jag. Jag har aldrig haft problem med att visa mig svag. En del blir lite generade då. Vad är det de faktiskt försöker bevisa?
Så var inte morbror Lennart. Han var bara stor som ett hus och behövde inte ta sats för att uppnå sin styrka.
Jag har aldrig träffat någon kvinna som trycker på det där ängsliga viset. Ingen kvinna jag frågat har heller upplevt det kvinnor emellan. Alltså är det ett sätt för män att likt katter bevisa sin styrka.
Fan vad löjligt.