När TT-flashen om Lill-Babs död dyker upp i redaktionens telegramflöde tänker jag direkt att det här måste jag skriva om. Först går Jerry Williams ur tiden och strax därpå ännu en ikon som tagit sig in i ett helt folks kollektiva hjärta.
Så jag gör det. Jag börjar skriva. Jag skriver att jag väl knappast rusade till skivaffären när Barbro Svensson släppte en LP men att jag alltid beundrade det hon gjorde lite i hemlighet.
Jag skriver om hur jag aldrig kan åka genom lilla Järvsö, vilket jag gör på väg till svärfars fritidshus i Härjedalen, utan att tänka på att det var där hon lekte som barn. Vissa orter är ju så intimt förknippade med vissa personer.
Och jag skriver att jag bara träffade henne en enda gång, 1988 i Ljusdal, trettio år sedan nu, hon var prisutdelare på World Cup i bandy där ”mitt” lag vann, utsänd som reporter för Vetlanda-Posten som jag var.
Sedan skriver jag inte mer. Jag raderar och börjar på nytt, det ni just nu läser. För varför skriver jag egentligen alls? För att hålla döden på avstånd, kanske.
Den är lättare att hantera när människor vi inte känner går ur tiden. Löpsedlarna lockar mer till nyfikenhet än till sorg.
Och så räknar vi på fingrarna: Hur många kändisar har dött i år, är det inte lite väl många, tror du vi kommer upp i tio?
För en stund stannar vi upp, streamar några låtar eller ser gamla klipp på Youtube och sedan går livet vidare. Som om döden var en del av underhållningen.
Varje dag bär tidningens familjesidorna spår av älskade människor som inte längre finns bland oss. Folkkära är de alla, om än i mindre sfärer och förstås värda minnesbilagor och hyllningsord, de också.
Frånfällen som stannar tiden medan livet runt omkring obegripligt pågår som om ingenting hänt, för oss på avstånd är allt som vanligt, för de som är nära blir ingenting mer som förr.
Men jag är förstås som alla andra och blev själv en del av det där, jag satt på redaktionen och ringde runt för att få lokala kommentarer till en slocknad stjärna. Ett jobb bland andra jobb.
Och jag lyssnar på låtar och tittar på Youtube, i ett av dem sjunger hon ”Du är publiken” i en Bingolotto-studio. Närvaron är kolossal, värmen går genom skärmen.
Kanske var hon one of a kind, efter 65 år i sången och musiken.
Men mest var hon förstås människa, unik på samma sätt som vi alla är unika och nu djupt saknad av dem som stod henne nära.
Jag tänker att det är så vi måste tänka, inte ställa varken henne eller någon annan i raden av kändisar som tagit adjö.