Det är inte så att jag till vardags pratar skit om folk. Men det händer. Det gör vi ju alla, vad vore tillvaron utan skvaller och utan att höja sig själv på andras bekostnad.
Genom att för sin nära omgivning förklara vilka idioter andra icke närvarande är höjer man förstås sitt eget värde.
Inför sig själv, i alla fall. Åtminstone just då.
För inte så länge sedan använde jag ord som ”nöt” och ”blåst” om en person som inte var där. Sådan är jag, ibland. Så passa dig, du som träffar mig. Jag är en skenhelig jävel, du vet aldrig vad jag säger sen när du inte hör på.
Det är alltid svårt att tala klartext öga mot öga, att snacka skit om dem som inte är där är enklare.
Men det ger också en rätt sur eftersmak, även om jag vet att alla, i alla fall de allra flesta, är likadana. För det slår mig klart när jag tänker och reflekterar: vad säger folk om mig när jag är någon annanstans?
Nej, det är inte så att jag tror att jag är allas medelpunkt alltid, jag förstår så klart att åtminstone några av er har annat att göra än att prata om mig.
Men jag vet så klart att det pratas.
Det finns de som kallat mig ”jävla idiot” och ”ditt överjävliga fulo”.
Och sägs det så när jag hör – vad sägs det då när jag inte gör det?
Jag hoppas att ni säger snälla saker också. Det är en skräck att vara oönskad. Jag sitter så gärna på min piedistal, och blir jag inte satt där så klättrar jag gärna upp dit själv. Eller sätter jag mig på nån hög häst.
Bara så du vet. Jag är nog lite mallig, trots allt.
Fast är vi inte det, allesammans? Rätt självgoda. Det är ju aldrig jag eller vi som har fel, alltid någon annan.
Livet har givit mig hud, även om den kan vara lätt att sticka igenom. Jag tänker på alla som har det värre, som utsätts för lika grova som subtila påhopp på skolor och arbetsplatser. Onda ögon, tystnad, verbala slag och fysiska också.
Jag har varit där, retad i skolan för att jag var tyst och snäll och aldrig bråkade. Av en fröken som inte förstod placerades jag intill klassens buse för att ha en ”lugnande inverkan”. Jag hade rätt ont i magen en tid under lågstadieåren.
Det där i inledningen, om att vara skenhelig, nej, så är det egentligen inte. Men visst pratar jag om andra liksom andra pratar om mig.
Sådant kan vara bra att ha i minne.
Tillvaron är inte bara den vi just befinner oss i, det är allt det där andra också som är utom vår kontroll. Vi blir till även av det andra säger om oss.
Magnus Ihreskog